Arbetsorganisering och arbetarautonomi i terminal – En introduktion till den militanta undersökningen som metod - Johan Forsberg

Det socialistiska idealet är visserligen ett ideal som är fundamentalt
motsatt det kapitalistiska systemet och inte kan ingå några kompromisser
med det, men det är ett ideal som måste hållas levande dag
för dag, återerövras timme för timme i ständig kamp, ett ideal som föds och utvecklas i samma mån som varje enskild kampyttring skapar och utvecklar nedifrån uppkomna institutioner som till sin natur redan pekar fram mot socialismen.

Raniero Panzieri & Lucio Libertino, 1957

Innehåll

1. Inledning
2. Självständig klasskamp och den andra arbetarrörelsen
3. Transport- och lagerbranschen idag
4. Arbetsplatskampen
5. Ansiktslöst motstånd
6. Militanta arbetsplatsundersökningar
Bilaga I: Frågeformulär för undersökning av arbetsplatsen
Bilaga II: Att få tag på litteratur
Bilaga III: Utländsk litteratur om operaism och arbetar-undersökningar
Litteraturförteckning

1. Inledning

Det är hög tid att återigen gå på offensiven i klasskampen
genom en självständig, mångfacetterad arbetarmakt från
basen. Arbetarklassens frigörelse kan ju som bekant inte vara något
annat än dess eget verk. Alla diskussioner och initiativ i denna riktning
är välkomna. Denna artikel är ett bidrag till detta där
jag sätter ord på mina erfarenheter av arbetsplatskamp i lagerbranschen
utifrån mina år som terminalarbetare.

Analysen i artikeln kretsar av naturliga skäl kring arbetssituationen och
det vardagliga motståndet i just en terminal, men min målsättning
är att försöka dra så allmängiltiga slutsatser ur
detta som möjligt. Syftet är dels att sprida tillvägagångssättet
att formulera sina praktiska erfarenheter av arbetsplatskamp och dels att utifrån
dessa lyfta det hela till en mer allmän diskussion om hur den militanta
arbetsplats-undersökningen kan användas som metod för att undersöka
förhållandena och konflikterna på en arbetsplats. För
att redan nu undvika eventuella missförstånd så har begreppet
militant inte betydelsen våldsam eller våldsromantisk, utan står
för att undersökningen är kampinriktad. Den genomförs av
arbetarna på en arbetsplats med syfte att själva driva på och
delta i kampen. Alltså militant utifrån ett arbetarperspektiv i
motsats till en utomstående akademisk undersökning som utförs
av intellektuella som endast kan vara betraktare och som själva inte deltar
i kampen. Med andra ord teori för praktik och inte teori som självändamål.

Artikeln är indelad i avsnitt enligt förteckningen ovan. Efter den
här inledningen följer ett avsnitt om den självständiga
klasskampen och den andra arbetarrörelsen som bildar en historisk bakgrund.
Sedan följer ett avsnitt om hur transport- och lagerbranschen i grova drag
utvecklas idag. Avsnitt fyra handlar om själva arbetsplatskampen. Efter
detta så följer teoretiavsnitt som bygger vidare på de praktiska
erfarenheterna. Först slutsatser som jag utifrån arbetsplatskampen
dragit om det så kallade ansiktslösa, informella motståndet.
Därefter ett avsnitt som kan betraktas som en inledning på en vidare
kollektiv diskussion: militanta arbetsplatsundersökningar som metod. Detta
avsnitt handlar också om relationen mellan teknologi och klasskamp. Sedan
följer tre bilagor. Den första är ett förslag på ett
frågeformulär, en slags lathund för revolutionärer för
att undersöka möjligheterna till kamp på sin arbetsplats. Bilaga
två handlar om hur man får tag i litteratur. Bilaga tre är
en lista över utländsk litteratur om arbetarundersökningar. Allra
sist finns en förteckning över den litteratur som artikeln hänvisar
till. Jag har nämligen lagt ned en hel del krut på källhänvisningar
för att underlätta för de som vill gå vidare på de
bitar i artikeln de finner intressanta.

Med mina exempel på arbetsplatskamp vill jag visa på att fast man
befinner sig i en tillbakatryckt position så kan det ändå finnas
goda möjligheter att ta upp fajten, vinna delsegrar och på så
sätt gå stärkta ur kampen. För mig och mina arbetskamrater
har det varit en framgångsrik strategi med enkla, ”osynliga”
och ofta spontana småkonflikter, där vi tar initiativ utan att förvarna
arbetsköparna – så kallat ”ansiktslöst” motstånd.
Att vi inte behöver ha skittråkigt under tiden eller att det ska
kännas som någon uppoffring kanske jag redan nu ska tillägga
– om nu någon skulle lida av den missuppfattningen. Tvärtom så
kan kampen få oss muntrare på arbetsköparnas bekostnad.

Otryggheten är norm på många arbetsplatser idag med allt mer
tillfälliga, stressiga, underbemannade, lågavlönade anställningar
med usel arbetsmiljö och med obekväma, oregelbundna arbetstider. Men
samtidigt anpassar vi våra kamper efter de krav som situationen ställer.
De mångfaldiga kamperna, som när de sprids och uppnår en samtidighet
underifrån, har kapacitet att övervinna varje arbetares fattiga livsvillkor
och isolering i den kapitalistiska arbetsdelningen. I förlängningen
helt enkelt inget mindre än kommunism – att i grunden revolutionera hela
det här samhället till förmån för ett liv värdigt
människan. Parollen från arbetarrörelsen barndom ”Av var
och en efter förmåga – åt var och en efter behov” är
inte mindre aktuell idag. Alltihop dock bara högtflygande ord som lämnas
utslitna till ingen nytta om de inte följs av ändamålsenlig
handling.

Att bryta tystnaden

Det tål att upprepas att när det gäller den kamp vi själva
deltar i, så är det viktigaste av allt att över huvud taget
bryta tystnaden. Det finns ett egenvärde i att vi tar vår situation
på allvar och börjar diskutera och skriva om våra erfarenheter
av självständig kamp, hur futtig den vid första anblicken än
kan verka. På motsvarande sätt finns det också ett egenvärde
i att vi inte överlåter initiativet i kampen åt någon
annans påstådda välvilja.

Det är mödan värt att formulera sina erfarenheter av var-dagsmotstånd.
På så sätt prioriterar vi upp de små dagliga klasskonflikterna
som vi faktiskt deltar i. Vi blir stärkta när vi politiserar lönearbetet
utifrån golvet där vi befinner oss – av arbetarna för arbetarna.
Det kan förhoppningsvis även inspirera andra att utgå från
sina egna situationer, att själva medvetandegöra sig om de kamper
som förs, och formulera sig kring dessa saker. Kampformer kan inte översättas
rakt av till andra arbetsplatser och branscher. Det finns inga färdiga
mallar, inget facit, utan vi måste så klart utgå ifrån
de speciella förutsättningarna på varje arbetsplats.

Att formulera sig om de här sakerna är som att lägga pussel.
Varje enskild bit kanske vid första anblicken kan verka mer eller mindre
intetsägande, kanske till och med försumbar. Men när vi sakta
men säkert börjar passa ihop pusslet så märker vi snart
hur bitarna formar allt större sammanhängande mönster. När
vi inte minst anar det börjar en ny tydligare helhetsbild framträda.
Gamla, halvt bortglömda bitar faller plötsligt på sin givna
plats. Vi kanske till och med kan börja koppla ihop varandras pusselbitar.
Men det förutsätter att vi någon gång verkligen får
tummen ur och själva börjar pussla med de erfarenheter vi redan sitter
på. Eftersom vi ständigt kommer över nya pusselbitar så
underlättar det också om man pusslat ihop dem man redan har.

Ett vanligt problem är att vi inbillar oss att någon annan kan formulera
sakernas tillstånd bättre än vi själva och därför
väljer vi att avstå från att ens försöka. Sanningen
är att det är vi och ingen annan som är specialister på
våra egna erfarenheter, så låt oss därför också
börja bete oss som det! Först då kan vi göra verklig skillnad.
För min egen del var det långtifrån självklart att verkligen
sammanställa mina erfarenheter på papper. Det krävdes en hel
del tid, övertalning och eftertanke.

En viktig sak att känna till om artikeln är att jag, på ont
och gott, inte hade några utarbetade teorier om arbetsplatskamp på
förhand. Den kamp jag deltagit i har inte varit systematisk eller överlagd,
utan mer något av ”spontanistisk” karaktär som utvecklats
steg för steg genom ”trial-and-error”. Teorierna om praktiken
har främst varit ett tidskrävande (men ack så spännande)
slit att utarbeta i efterhand. Förutom att jag plöjt en hel del litteratur
i ämnet så bygger mina resonemang framförallt på alla
givande diskussioner med kamrater runt om i landet.

Arbetsplatsundersökningar

Det perspektiv som jag försökt använda mig av är alltså
inspirerat av den så kallade militanta arbetsplatsundersökningen
som metod. Kortfattat så innebär det att med hjälp av Marx’
teoretiska verktyg analysera de kamper man själv deltar i. I avsnitt sex
ska vi kika lite närmare på detta koncept – den militanta arbetsplatsundersökningens
historiska framväxt samt vad detta perspektiv erbjuder när det gäller
att förstå och agera i klasskampen.

Angreppssättet med arbetsplatsundersökningar är i flera av-seenden
nytt inom Sveriges gränser.¹ Det mesta materialet om militanta undersökningar
är skrivet i Italien på 60- och 70-talet och finns delvis publicerat
på tyska.² Så förutom att det för det första kan
vara knivigt att få tag på litteratur, så är också
språkförbistringen ett problem. Denna artikel ska därför
ses som ett slags förarbete, en pionjärtext. Det innebär att
analysen på många sätt rör sig på en ny outforskad
mark, vilket innebär att den därför löper en uppenbar risk
för barnsjukdomar. Men den som inte är villig att ta några risker
kommer aldrig att komma ett enda steg framåt!

Förhoppningsvis kan artikeln fungera som utgångspunkt och diskussionsunderlag
för en kollektiv vidareutveckling av militanta arbetsplatsundersökningar
som metod. Det skulle kunna bli ett konkret projekt att samlas kring för
revolutionärer av olika ideologiska inriktningar med det gemensamt att
de förespråkar arbetarklassens självständiga kamp. Samtidigt
skulle det kunna öppna upp och möjliggöra politisk delaktighet
i teoribildningen för fler arbetare än vad fallet är idag.

2. Självständig klasskamp och den andra arbetarrörelsen

Den som hävdar att en förändring av samhällsförhållandena
är omöjlig, bidrar till att göra den omöjlig.

Simone de Beauvoir

Den svenska samförståndsandan – en nyttig myt?

Många betraktar Sverige av idag med viss rätta som ett u-land när
det gäller offensiv arbetarkamp. Samtidigt kan vi konstatera att en vettig
tillämpning av marxistisk teori i mångt och mycket lyser med sin
frånvaro. Att det finns ett samband däremellan verkar inte helt orimligt.

Den socialdemokratiska regimen har till synes lyckats över förväntan
när det gäller att slå undan benen för all form av självständighet
hos en tidigare stridbar arbetarklass (som till och med sägs ha varit världsledande
i antalet strejker innan Saltsjöbadsavtalet med inriktning på arbetsfred
slöts mellan LO och SAF 1938). Den svenska modellen verkar med välfärd
och morot långsiktigt ha lyckats bättre med det som den italienska
fascismen under Mussolini-tiden förgäves försökte genomdriva
med repression och piska – att disciplinera och politiskt avväpna arbetarklassen.

Men är det verkligen så att arbetarklassen i Sverige är så
hopplöst passiviserad? Personligen tror jag att den påstådda
samförståndsandan på många sätt är en seglivad
ideologiskt färgad myt som, om den inte utmanas, riskerar att förblinda
och kanske till och med bli en självuppfyllande profetia för att ta
udden av alla initiativ till klassautonomi.

Vilda strejker

Det är inte speciellt svårt att genom övergripande offentlig
statistik visa på trender som korrigerar bilden och faktiskt tyder på
att vår historia under andra delen av 1900-talet även består
av något annat än ett friktionsfritt samförstånd och klassfred.
Trender som snarare tyder på att huvudtendensen i klasskampen handlar
om den självständiga kampen. Det klassiska och mest slående
exemplet är den vilda strejkrörelsen som rullade igång med hamnarbetarstrejken
i Göteborg i november 1969³ och som fick spridning i olika branscher och
regioner över hela landet i och med de offentligt anställda LKAB-arbetarnas
stora gruvstrejk i Malmfälten vid årsskiftet 1969/70.⁴

Strejkrörelsen var långt ifrån någon dagslända.
Enligt Medlingsinstitutets officiella statistik⁵ över arbetsinställelser
i Sverige förekom det under perioden 1970–1990 i genomsnitt drygt 119 vilda
strejker per år. Motsvarande antal legala strejker låg under samma
period på endast drygt 10 per år. Inte ens en fjärdedel så
många arbetare berördes av legala strejker jämfört med
de som var inblandade i vilda strejker under perioden 1973-80.⁶ Historikern
Christer Thörnqvist, som undersökt efterkrigstidens strejkrörelser
i sin doktorsavhandling ”Arbetarna lämnar fabriken”, lyfter fram
det faktum att knappt fem procent av antalet strejker under perioden 1975-89
var legala, resten var vilda. Vidare kommer han fram till att de vilda strejkerna
”blivit en naturlig del av det svenska förhandlingssystemet”.
Arbetarmilitansen har fungerat som lokala påtryckningsaktioner vilket
påverkat avtalsrörelserna och därmed haft en ”signifikant
positiv inverkan på reallöneutvecklingen”. Dessutom har Thörnqvist
påpekat att de försämrade rutinerna för att samla in strejkstatistik
under 1950- och 1960-talen ger en förvriden, nedtonad bild av strejkaktiviteten
under ”arbetsfredens” år. När han till exempel jämför
den offentliga statistiken med Metalls konfliktregister finner han att det under
några år till och med fanns fler registrerade metallstrejker än
vad som registrerats i den offentliga statistiken för alla yrkesgrupper
på arbetsmarknaden. Det förekom i genomsnitt mer än 26 vilda
strejker per år i metallindustrin i Sverige 1949-76.⁷

Dold kamp

Nu lämnar vi de öppna och därmed officiellt kända konflikterna
under efterkrigstiden. Detta eftersom de inte är tillräckliga när
vi vill stämma av klasskampen. Vi måste också ta hänsyn
till den dolda och informella kampen, som ju per definition är osynlig
för utomstående betraktare och även för de inblandade svår
att få en överblick av. Det är dessutom ett välkänt
faktum att vi tenderar att inte se det vi inte känner till. Därför
är det extra intressant när vi väl lyckas komma över siffror
på den dolda kampens utbredning. Det kan hjälpa oss att vidga våra
vyer och få ett hum om kampens verkliga omfattning. På 70-talet
”maskades” till exempel en stor andel av arbetstimmarna bort. På
Volvo beräknas att 15% av arbetstiden gick förlorad och på SAAB-Scania
var motsvarande andel så hög som 25%.⁸ På Volvo låg frånvaron
på 17% och personalomsättningen steg till 52% (varje byte av anställda
förorsakade vid denna tid extra kostnader motsvarande två månadslöner
för en arbetare).⁹ I socialpsykologiska termer tolkas dessa kampyttringar
så här:

”Att det existerar en frustrerande atmosfär i en fabrik kan lätt
diagnostiseras genom närvaron av sådana symptom som ihärdig
kritik av styrelsen, elakt skvaller, överflödiga klagomål, skadande
av maskiner, militanta politiska attityder, frånvaro, sjukskrivning och
neuroser. Produktiviteten är naturligtvis låg.”¹⁰

Massjukskrivningar har under 90-talet blivit en vanligare kampmetod, delvis
som ett sätt att kringgå de hårdare anti-strejklagarna. Samtidigt
har statliga utredningar och larmrapporter om de stigande sjukskrivningarna
presenterats på senare tid, och frågan har seglat upp som en av
sossarnas mest prioriterade. Sjukskrivningarna uppmärksammas nog inte i
första hand på grund av omtanke om de som faller offer för en
omänsklig arbetssituatation, utan troligen främst för att motarbeta
och klämma åt marginalerna för den i Sverige internationellt
sett höga graden av frånvaro, oavsett om folk är friska eller
inte. Detta välkomnas också av arbetsköparorganisationen Svenskt
Näringsliv. Sossarnas resonemang bygger på att försöka
få fler i arbete, även om det bara är deltid. Däremot är
man inte överens hur reformerna ska genomföras i praktiken och samarbetet
har knakat i fogarna eftersom de privata arbetsköparna inte vill betala
för de långtidssjuka.

Proteströrelsen mot kapitalets toppmöten

En annan viktig aspekt på klasskampen är den politiska kampen utanför
arbetsplatserna. Under hela 90-talet har till exempel den utomparlamentariska
vänsterrörelsen bidragit till att etablera en upprorisk och konflikt-inriktad
politisk kultur bland framförallt oppositionella ungdomar.¹¹ Vid sidan
av den i huvudsak ideologiskt motiverade aktiviströrelsen så har
under 90-talet även till exempel fångkampen flammat upp, skolstrejker
förekommit flitigt och nya motkulturer blomstrat. Erfarenheterna från
det utbredda utomparlamentariska motståndet under de senaste 10-15 åren
är delvis en strömning i klasskampen, på arenor utanför
arbetsplatsen. Denna utveckling som brukar betraktas som mer ”fransk”
än ”svensk” har otippat fått sig en rejäl knuff ut
i den politiska huvudfåran nu på 2000-talet genom de uppmärksammade
globala massprotesterna vid olika toppmöten.

LO har ställt sig kallsinnig till att få sina medlemmar på
fötter i de internationella mobiliseringarna med hänvisning till ”att
det inte ligger i deras tradition” att demonstrera. Den gränsöverskridande
spridningen av kamperna och den politiska radikaliseringen från basen
har ändå fortgått, vilket protesterna vid EU-toppmötet
i Göteborg visade. Borgerlighetens våta dröm om en rak, snitslad
och välregisserad bana på väg mot en ny form av korporativism
under den skenbart oskyldiga beteckningen ”europeiskt samarbete” har
fått sig en törn. Dessa händelser är intressanta utifrån
vilka strömningar de representerar i samhället, närmare bestämt
vilken roll de spelar i klasskampen.¹² De utomparlamentariska kamperna var med
och skapade globaliseringsrörelsen, vilket är ett utmärkt exempel
på vad vi kan uppnå kollektivt. Frågan är snarare vilka
ambitioner och målsättningar vi ställer oss. Många har
påpekat att toppmötesprotesterna riskerar att fastna i en ”aktivist-identifierad”
återvändsgränd utan vare sig visioner eller någon reell
möjlighet att förändra sakernas tillstånd.¹³ Men vi bör
åtminstone erkänna och uppmuntra de utomparlamentariska kampernas
positiva inspirerande sidor och potential att generaliseras i hela samhällsfabriken.
Framförallt bör vi visa på hur vi kan komma vidare och bortom
den aktivistiska ”brandkårspolitiken” för att våra
ansträngningar ska kunna uppnå samtidighet i en global klassoffensiv
mot kapitalet. Detta genom att utveckla nya kamper som svarar mot våra
omedelbara behov där vi jobbar, där vi bor eller går i skolan
– den vardagliga klasskampen som i grund och botten inte är någonting
annat än vårt gemensamma behov av kommunism. Nytändningen för
de basdemokratiska fackföreningarna och generalstrejkerna i Sydeuropa är
kanske den viktigaste inspirationskällan idag.

Från gatan till fabriken

Radikaliseringen och den olydiga kulturen från gatuprotesterna kommer
även spilla över i andra delar av samhällsfabriken, alltså
inte minst när det gäller kampen på arbetsplatserna. Här
kan vi dra intressanta historiska paralleller. Den betydelsefulla kopplingen
mellan kampen på gatorna och på arbetsplatserna kan vi spåra
genom historien från arbetarrörelsens barndom, över händelserna
1917¹⁴, i kampen mot strejkbrytare fram till 30-talet¹⁵ fram till den globala
klassoffensiven på 1960- och 70-talet¹⁶. Denna innefattade gerillakamp,
bondeuppror samt lönekrav i städerna och slummen i Afrika, Asien och
Latinamerika. Andra exempel är majrevolten i Frankrike och liknande oroligheter
i Japan. I USA exploderade ghettona och Polen skakades av ett uppror 1970.

Det är viktigt att påpeka att det i arbetarrörelsens barndom
var de oorganiserade och spontana strejker och konflikter som åtminstone
förekommit sedan 1600-talet¹⁷ som gav upphov till fackföreningarna,
och inte tvärtom. Sida vid sida med de rena arbetskonflikterna var upplopp
den andra huvudsakliga kampformen för arbetarklassen här i Sverige
åtminstone fram till andra halvan av 1800-talet. I samband med att lönearbetarna
började uppträda som en från andra skikt självständig
grupp i massaktionerna blev den autonoma strejken för högre lönesättning
den allt mer dominerande kampformen.¹⁸ Den fick utbredning vid mitten av 1800-talet
och en strejktradition rotfästes under tiden före 1870-talet på
vissa orter och arbetsplatser i Sverige. Det var framförallt de oskolade
grovarbetarna som strejkade såsom stenhuggare, rallare, skogs- anläggnings-
och gruvarbetare.¹⁹ Dessa kommer också att dominera SAC-Syndikalisterna
när de bildades 1910 som ett svar på LO-ledningens lama hantering
av den misslyckade storstrejken året innan.²⁰ Utan tvekan byggde strejkkampen
vidare på de erfarenheter som gjorts i upploppen och massaktionerna på
gatan:

Båda kampformerna har sina för- och nackdelar och när
de kan komplettera varandra blir de som starkast. Upploppen hade den fördelen
att de innefattade hela arbetarbefolkningen på orten, och inte bara lönearbetarna
i en viss bransch. Upploppen påverkade också livsvillkoren för
hela folket, istället för höjda löner för vissa fick
alla billigare bröd. På det sättet var upploppen betydligt mer
anti-patriarkala. De positiva erfarenheter folk gjorde av upploppen, solidaritetens
betydelse och massans makt, kunde föras vidare till strejkerna ... de
två kampformerna, upplopp och strejk, samverkade i stor skala 1855 och
1917.

Kämpa Tillsammans²¹

Detta visar den självständiga kampens strategiska fördel – att
den kan spridas och generaliseras på ständigt nya fronter i hela
samhället där vi befinner oss, oavsett om det för tillfället
är på jobbet, i skolan, i bostadsområdet, i fängelse²²
eller någon annanstans, vilket skiljer sig från den traditionella
fackliga strategin som är exklusivt utformad enbart för arbetsplatserna.

Potential för massrörelse?

Det råder ingen tvekan om att det finns en stor, slumrande potential i
arbetarklassen, framförallt bland de yngre. Frågan är vad folk
skulle kunna tänka sig att mobiliseras kring – vilka perspektiv och målsättningar
vi ställer oss. Kanske skulle militanta arbetsplatsundersökningar
kunna vara en referenspunkt? I klassen i allmänhet, och i vänsterns
periferi i synnerhet, har det alltid funnits en stor sympati för den självständiga
kampen, som inte motsvaras av någon organisation. Med all sannolikhet
är denna sympati inte så liten idag, när det inte finns något
självklart alternativ att som arbetare organisera sig i. Hårdare
a-kasseregler, tvångsåtgärder för arbetslösa och
det nya ofriare bemanningsavtalet från 2001 undergräver i sig arbetsmoralen
och lusten för många att lönearbeta över huvud taget. Arbetsförhållandena
har i allmänhet blivit såpass odrägliga att det för många
tvingar fram ett nödvändigt motstånd som på ont och gott
är inriktat på direkta resultat snarare än långsiktigt
försvar av sin ställning som lönearbetare på en viss arbetsplats.

Socialdemokratin och bolsjevismen fick genomslag i klassen mycket på grund
av att de anknöt till den vardagliga utsugningen.²³ Deras glansdagar är
nu sedan länge förbi. Vi måste lära oss av historien och
återuppliva kamptraditioner som lämpar sig bättre för en
intensifierad klasskamp. Arbetsplatskampen handlar ju om våra omedelbara
behov, men i förlängningen undergräver den både löneslaveriet
som sådant och hela klassamhällets existens, vilket innebär
en social revolution där vi befriar oss själva genom att befria produktionsmedlen.
Vi kan lära oss av historien om ”den andra arbetarrörelsen”
(i betydelsen utanför de officiella arbetarorganisationerna)²⁴, och organisationsformer
som till exempel den tidiga syndikalismen och IWW²⁵, rådstraditionen,
samt den autonoma arbetarrörelsen såsom den uppstod i Italien på
1960-talet.²⁶

Arbetarkollektivet

I ”Strejken som vapen” beskriver Ingemar Johansson hur Norrköpings
produktionskooperativa hamnarbetarfack i det närmaste dikterade villkoren
för arbetsköparna i hamnarna 1891-1907. Detta var innan kapitalet
tagit kontrollen över arbetsprocessen. Arbetarna var enligt Marx terminologi
ännu endast formellt underordnade kapitalet genom att de tvingades sälja
sin arbetskraft. Detta förhållande mellan klasserna skiljer sig alltså
från dagens, nu när kapitalet kontrollerar själva arbetsprocessen
och arbetsdelningen. Idag så är därför arbetarna reellt
underordnade kapitalet.

Det som utmärkte hamnarbetarnas kampstrategi under den formella underordningen
var just att de ifrågasatte arbetsköparnas makt över arbetsprocessen.
De blockerade den reella underordningen och motsatte sig med framgång
det rådande produktionssystemet genom blixtaktioner för att överrumpla
motparten. Dessutom bistod man tidigt andra kämpande arbetare med en imponerande
solidaritet som även gällde andra yrkesgrupper och strejkande arbetare
i andra länder. Förutsättningen för hamnarbetarnas oerhört
starka position var att de utgjorde ett självständigt arbetarkollektiv.
Begreppet arbetarkollektiv har Johansson tagit från den norske sociologen
Sverre Lysgaard som genom en intensivundersökning av ett pappersbruk på
1950-talet satt fingret på det självständiga normsystem som
uppstår bland arbetarna och som stämmer mycket bra med mina egna
erfarenheter.²⁷ Jag citerar Johansson:

Karaktäristiskt för detta normsystem är att det försöker
finna kollektiva istället för individuella lösningar på
de problem som arbetarna ställs inför på arbetsplatsen. Lysgaard
menar att man kan tala om en informell organisation, ett arbetarkollektiv, vars
främsta funktion är att skydda arbetarna mot de krav som ställs
från produktionsorganisationens sida. Kollektivets agerande är alltså
i första hand defensivt och utgår från det enkla faktum att
den enskilda arbetaren är helt maktlös gentemot företaget och
att därför ett gemensamt uppträdande är den enda möjlighet
arbetarna har att hävda sina intressen. Lysgaard framhåller att arbetarkollektivet
omfattar arbetarna på en viss fabrik eller avdelning och skiljer sig från
den mindre enheten kamratgruppen och den större enheten klassen. Han anser
att kollektivets styrka i första hand bestäms av tre faktorer: närhet,
likhet och problemfrekvens. Med närhet avses faktorer vilka underlättar
samverkan och kommunikation mellan de enskilda arbetarna. Likhetsfaktorerna
gör det möjligt för arbetarna att identifiera sig med varandra;
det gäller frånvaron av statusskillnader, förekomsten av homogen
arbetsdelning och lönestruktur m m. Problemfrekvensen bestäms av arbetsgivarsidans
agerande; enligt Lysgaard får ett ökat tryck från företagsledningens
sida gentemot arbetarna den effekten att arbetarkollektivet stärks.

Hamnarbetarfackets starka maktposition på lokalplanet i Norrköping
kunde först brytas när arbetsköparna satte in en riksomfattande
massiv mobilisering genom SAF:s och Redareföreningens medverkan 1907, samtidigt
som den lokala strejktaktiken övergavs och initiativet förflyttades
till riksnivå. Norrköpings Hamn- och Stufveriarbetarefackförening
hade nämligen trots skilda uppfattningar i taktikfrågan anslutit
sig till Svenska Transportarbetareförbundet och hade på så
sätt givit upp en del av sin självständighet genom att underordna
sig ett centralstyrt förbunds intressen. Hamnarbetarna var nu tvungna att
ha förbundsstyrelsens godkännande för att strejka. På så
sätt motverkades det överrumplingsmoment som var en viktig förutsättning
för hamnarbetarnas autonoma strejktaktik. Den centralstyrda organisationsform
och försiktiga förhandlingsstrategi som Transport tillämpat med
framgång sedan dess tillkomst 1897 visade sig nu otillräcklig gentemot
en välorganiserad motpart. Dessutom godtog LO den så kallade decemberkompromissen
med SAF 1907, att ”arbetets frihet” skulle skrivas in i alla kollektivavtal.
Med detta menades helt enkelt arbetsköparnas rätt att leda och fördela
arbetet. Oppositionen mot detta lyckades aldrig formera ett gemensamt motstånd.
Den lokala fackföreningen bakbands och saknade allt inflytande över
utvecklingen. De lokala maktrelationerna fick i slutskedet ingen betydelse för
stridens utgång och arbetsköparna kunde därigenom erövra
kontrollen över arbets- och anställningsprocessen i Norrköpings
hamn. Den reella underordningen var ett faktum.

Borgerligt organisationsmönster

Arbetarklassens officiella, formella organisationsformer kom i princip att följa
det tidiga borgerliga samhällets splittring i stat och (privat-)samhälle.
Vettig marxistisk teoribildning lyste med sin frånvaro. Den för en
socialistisk samhällsomvandling relevanta kampen inom produktionssfären
isolerades alltmer både från den politiska och den fackliga delen
av rörelsen. Fackföreningsrörelsen tog sin utgångspunkt
i kampen för en ”rättvis” lön, det vill säga i
cirkulationssfären. Det socialdemokratiska partiet riktade kraven till
den borgerliga staten, till exempel i kampen för allmän rösträtt.
Arbetarrörelsen övertog det borgerliga organisationsmönstrets
yttre former. Den borgerliga idealföreningen organiserar endast ett delintresse
hos medlemmarna, eller sär-skilda egenskaper hos individerna – aldrig de
totala livssammanhangen. Organisationen fordrar ingen aktivitet av medlemmarna,
förutom att välja och avsätta styrelsen på formella möten
med evigt protokollskrivande och bokföring. De borgerliga organisationsmönstren
medverkade till arbetarklassens integration med det kapitalistiska systemet,
samtidigt som arbetarna i den vardagliga klasskampen till stor del i det fördolda
fortsatte att verka kompromisslöst och antagonistiskt, en självständig
kamptradition som redan i nuet formar organisatoriska kärnor, byggceller,
till det framtida klasslösa samhället.

Olika arbetarskikt – skilda kampformer

Inom arbetarklassen i Sverige fanns det i arbetarrörelsens barndom olika
skikt och de skillnader som fanns i förhållande till produktionsmedlen
motsvarades också av skilda i kampmetoder.²⁸ De två stora skikten
utgjordes av hantverkare och grovarbetare, där hantverkarna var fler än
grovarbetarna. Dessa två skikt växte inte bort med den växande
industrialiseringen utan omformades till yrkesutbildade och outbildade. Hantverkarna/de
yrkesutbildade utgjorde den första arbetararistokratin och som sådan
reformismens sociala bas. Hantverkarna hade relativt stor kontroll över
produktionen. Deras kamp handlade främst om fördelningen över
vinsterna och att försvara sina privilegier. Grovarbetarna å andra
sidan lät sig inte disciplineras av den bestående produktionsordningen.
Deras arbetsförhållanden tillät dem inte att behålla något
status quo med kapitalisterna inom produktionssfären. Den repression som
de hela tiden utsattes för framkallade ett våldsamt, spontant och
livsnödvändigt motstånd, som tog sin utgångspunkt just
på fabriksplanet.

Sambandet mellan arbetarklassens olika skikt och dess skilda kampformer, eller
mellan klassens tekniska och politiska sammansättning, har även Erhard
Lucas funnit när han undersökt två olika former av arbetarradikalism
i Ruhrområdet under revolutionsåren 1918-1919²⁹. Jag citerar Johansson
igen:

Lucas har jämfört två städer, Hamborn och Remscheid. I
Hamborn var huvuddelen av den arbetande befolkningen sysselsatt med gruvdrift.
Dessa gruvarbetare anser Lucas tillhöra det lägsta skiktet av den
tyska arbetarklassen. Detta skikt var heterogent sammansatt och bestod av en
stor andel utländsk arbetskraft. Man saknade således en gemensam
bakgrund. Dessa arbetare visade föga intresse för facklig och politisk
organisering, men trots detta genomförde de vid flera tillfällen och
då främst under åren 1918-19 mycket omfattande mass- och strejkaktioner,
som helt stod utanför den etablerade arbetarrörelsens kontroll. Dessa
aktioner syftade till ett totalt maktövertagande på det lokala planet;
detta gäller såväl den administrativa makten som kontrollen
över arbetsprocessen. I dessa situationer tog arbetarna ingen hänsyn
till de direktiv som utfärdades av de olika arbetarpartiernas och fackliga
organisationernas centrala organ.

I Remscheid däremot dominerades den ekonomiska strukturen av järn-
och metallindustri. En strukturomvandling från hantverksmässig till
mer fabriksmässig produktion hade ägt rum vid slutet av 1800-talet.
Detta innebar att en stor del av arbetskraften hade en gemensam hantverksmässig
bakgrund. Alltsedan 1890-talet hade den fackliga och politiska arbetarrörelsen
haft ett fast grepp om arbetarklassen i Remscheid. Därför tog sig
de revolutionära händelserna 1918-19 helt andra uttryck här än
i Hamborn. De formella organisationerna och deras ledare intog en dominerande
roll och hade fullständig kontroll över stadens arbetar- och soldatråd.
Därigenom kom de att behärska den kommunala förvaltningen. Arbetar-
och soldatrådet betraktades som ett rent politiskt organ och dess målsättning
var att genom en centralisering av dessa råd på nationell nivå
störta regeringen och gripa den politiska makten. Den stora massan arbetare
i Remscheid intog en passiv roll på ett helt annat sätt än i
Hamborn. Inte heller gjordes några försök att tillkämpa
sig makten över produktionsmedlen. Företagen i Remscheid förblev
i det närmaste oberörda av den revolutionära omvälvningen,
eftersom arbetar- och soldatrådet enbart inriktade sig på den politiska
kampen. Det skedde aldrig någon mobilisering från basnivå
på samma sätt som i Hamborn.

I sin analys av arbetarradikalismen i de båda städerna tecknar Lucas
två olika arbetartyper med delvis skilda levnadsvillkor och intressen.
Då han karaktäriserar de båda typerna, utgår han från
motsatspar såsom kontinuitet/diskontinuitet i livscykeln, relativ social
säkerhet/stor osäkerhet då det gäller framtiden, rationella
framtidsplaner/kortsiktig syn på framtiden. Lucas menar att den fackliga
och politiska arbetarrörelsen främst varit inriktad på att tillvarata
den remscheidska arbetartypens intressen. Den hambornska arbetartypen har svårt
att acceptera fackföreningsrörelsens långsiktiga avtalstaktik
liksom den politiska arbetarrörelsens långsiktiga reformpolitik och
centralistiska strävan. Man är istället inriktad på direkta
massaktioner som kan ge snabba resultat. Dessa aktioner har ofta en fatalistisk
prägel och utmärks av en stark solidaritet på basnivå.
På detta sätt vill Lucas förklara de formella organisationernas
stora betydelse i Remscheid och den informella och spontana prägel som
utmärkte arbetarrörelsen i Hamborn under åren 1918-19. Samtidigt
påpekar han att det är den remscheidska arbetartypens kampformer
som dominerat nästan all historieskrivning om arbetarrörelsen, medan
den hambornska typen värderats lågt och överhuvudtaget föga
beaktats.

Den spontana arbetarrörelsen

Den enögda historieskrivning som Lucas beskriver i slutet av citatet ovan
gäller ju även Sverige. Det främsta bidraget som går mot
strömmen är kanske det som Rune Jungen skrivit om den spontana arbetarrörelsen
i textilarbetarstaden Borås 1880-1920³⁰. Jungen menar att den egentliga
organisationshistorien under denna tid ger en ofullständig bild av arbetarrörelsens
styrka. I Borås var den spontana typen av upprorisk arbetarrörelse
utbredd, som annars varit mest vanlig i de kontinentala industriländerna,
vilket har beskrivits som ett exotiskt och udda inslag i svensk arbetarrörelse.
Föreningsrätt vann man på en rad arbetsplatser 1902 efter att
de allra flesta av de 4000 arbetarna på orten i flera dagar deltagit i
spontana massdemonstrationer, upplopp och konfrontationer med strejkbrytare
och ridande polis. Borås sågs som ”Sveriges Schlesien”,
en extrem fabriksstad med proletära livsvillkor som skapade våldsamma
konflikter som inte fanns på andra orter. Jungen driver däremot tesen
att liknande rörelser även verkat på andra orter, och skulle
kunna utforskas bara man gräver tillräckligt djupt i arkiven. Han
har också visat att den spontana arbetarrörelsen i Borås till
stor del var en rörelse dominerad av kvinnor, som tidvis under storstrejkerna
överträffade sina manliga kamrater både i antal och stridbarhet.

3. Transport- och lagerbranschen idag

Lagerbranschen och den magra produktionen

Lagerarbete räknas som en av de lågavlönade framtidsbranscherna
i USA.³¹ Även i EU och Sverige kan vi nog förvänta oss en liknande
utveckling³², även om det dock verkar som att själva antalet lagerarbetare
minskar när lagringspunkterna blir färre. De som blir kvar förväntas
bli desto produktivare. Det absoluta antalet chaufförer verkar däremot
stiga.

”Lager” är egentligen en lite missvisande term som bara beskriver
en del av arbetsuppgifterna i en modern godsterminal. Begreppet logistik eller
materialhantering motsvarar egentligen bättre vad terminalarbetet i allt
större utsträckning handlar om – att på olika sätt hantera,
förflytta och lagra material och färdiga produkter i form av olika
paket, behållare, pallar och containrar eller liknande. Idag har betoningen
på många ställen allt mer förskjutits från traditionell
lagerhållning till att handla om att hantera och styra godsflöden
i konstant rörelse, även om lagersysslan delvis finns kvar som en
viktig bit.

Just-in-time-principen enligt den ”magra” produktionsmetoden (lean
production) har varit på tapeten ganska många år nu och har
som uttalat syfte att eliminera lagerhållning.³³ Antalet lagerplatser
och mellanled minskar när ”lagren” flyttar ut på vägarna.
Istället krävs tätare transporter. Därmed har volymen per
transport minskat, vilket bland annat innebär en ökad belastning på
miljön. Transportkostnaderna för underleverantörer som ligger
långt ifrån tillverkningsföretaget stiger, vilket missgynnar
företag i glesbygden. De globala godsflödena medför att det är
nödvändigt med internationella logistiklösningar där man
utnyttjar utländska företag, vilket innebär ökad konkurrens
för inhemska logistikföretag. Det är också nödvändigt
att infrastrukturen håller en hög standard i alla regioner, vilket
har blivit en viktigt uppgift för dagens politiker.

Strävan mot en mer flexibel, uppluckrad och rörlig produktionsordning
verkar mer eller mindre ha slagit igenom över hela fältet, och påverkar
i förlängningen arbetsförhållandena för oss alla.
Denna ”magra” arbetsköparstrategi, som innebär att pressa
mesta möjliga arbete ur oss genom konstant underbemanning utan att ta hänsyn
till några sociala konsekvenser, brukar kallas för managament-by-stress.
Transport och logistik är nyckelbranscher som sätter tempot i hela
samhällsmaskineriet och är därför i mångt och mycket
själva förutsättningen för denna utveckling. Självklart
besitter man en inte helt oansenlig maktposition när man kontrollerar gods-
och materialflödena i ett så störningskänsligt och globaliserat
system som dagens kapitalism. När marginalerna och buffertarna avskaffas
och allting handlar om minuter och sekunder så kan detta även vändas
som ett vapen mot kapitalet. Därför är det så viktigt för
kapitalet att hålla dessa arbetare splittrade. På sätt och
vis kan man se dessa branscher som flaskhalsen i ”det globala löpande
bandet”. Inte minst de uppmärksammade kamperna i just transportbranschen
(till exempel vågor av vägblockader som lamslagit Frankrike och hamnarbetarkamper
runt om i världen³⁴, nu senast på den amerikanska västkusten)
tyder på att kampen om denna gynnsamma position är långt ifrån
avgjord och fortfarande en knäckfråga för kapitalet.³⁵ I denna
bransch kan vi kanske därför redan idag se mer renodlade tendenser
i klasskampen som ännu bara smygande har börjat etablera sig i andra
sektorer. Om detta stämmer så är såväl arbetarnas
kamper som arbetsköparnas strategier trendsättare för alla branscher,
vilket gör dem och deras inbördes förhållande extra intressanta
och viktiga att analysera.

Desperat bakom ratten

Ironiskt nog innebär ”just-in-time” för många långtradarchaufförer
ofta många, frustrerande timmar av väntan, bortslösad, obetald
tid. Detta eftersom de inte får betalt medan de väntar på att
lasta eller lossa på en fabrik. För att kompensera denna bortslösade
tid är det enda sättet för en förare som är bunden
av snäva att leveransscheman ofta att bryta hastighetsgränserna så
snart de kommer ut på vägarna. Om deras tidsscheman tvingar dem att
stå på gaspedalen, tvingar lönen dem att jobba långa
dagar. En oorganiserad förare i USA jobbar i genomsnitt 70 timmar i veckan.
Även här i Sverige blir det allt vanligare att långtradarchaufförer
till och med tar droger för att hålla sig vakna under sina maratonpass.
Detta är knappast något olycksfall i arbetet, utan något som
många arbetsköpare helt iskallt kalkylerar med. Det har förekommit
att förare fått sparken för att de ertappats drogade bakom ratten,
för att komma tillbaka och köra för samma åkeri redan nästa
vecka. Dessutom förespråkas strategin att stimulera enmansföretag/egenföretagare,
småföretagare eller ”informellt” arbete som ett sätt
att splittra upp och öka utsugningen. De fasta kostnaderna reduceras inklusive
löner. Det kan visserligen kosta mer med entreprenad-chaufförer när
de väl utnyttjas, men de är ändå eftertraktade för
sin flexibilitet och politiska uppsplittring. Många åkerier pressar
förarna så hårt att de systematiskt måste bryta mot trafikregler
och arbetsrätt med allt för långa körpass. Detta har lett
till allvarliga olyckor och till och med dödsfall på vägarna.
Pressen på de förare som inte har möjlighet att hålla
ihop som arbetarkollektiv blir alltså allt mer desperat. Många försöker
finna en lösning i att lägga sin röst på högerextrema
partier.

De nya logistikföretagen

Den senaste utvecklingen i transport-, lager- och logistiksektorn är en
ny generation globaliserade jätteföretag som på kort tid omstrukturerat
branschen och dess sysselsättningsstruktur.³⁶ Dessa nya storföretag
är ”intermodala”, det vill säga de är varken flygbolag,
järnvägsbolag, åkerier eller rederier utan kombinerar olika
transportsätt med en god portion internet-teknologi. Destinationen är
inte längre en hamn, en flygplats eller en fraktcentral – de transporterar
varor via dessa platser. Leveransen sker utifrån en ny kundorienterad
filosofi – från dörr till dörr. Genom elektronisk teknologi
finner man inte bara den bästa och billigaste rutten eller tillgängligt
utrymme i en container, man kan till och med när som helst tala om exakt
var försändelsen befinner sig. Distributionen av små paket är
det snabbast växande segmentet inom vägtransporter och e-handeln gör
att det växer allt snabbare.

Efter internetbranschens fall på börsen så var det dags för
den nya ekonomins och internetrevolutionens nästa guldkalv: de gamla transportföretag,
budfirmor och före detta statliga postförvaltningar som gynnats av
den ökande postorderhandeln över internet.³⁷ Verksamheten gäller
inte bara själva transporterna, utan även hela leveranskedjor, beställningar
och betalningar. Det har blivit allt vanligare att de allt större transnationella
bolagen sänker sina transportkostnader genom att lägga ut hela sin
komplicerade leveranskedja på entreprenad till specialiserade logistikföretag
som tar sig an denna så kallade tredjepartslogistik.³⁸ Det går till
exempel till så att svenska Posten sätter upp webbutiker för
att hantera varuflöden vilket i praktiken hjälper e-företagen
att klara sig utan lager.

I Europa omsätter transport- och logistikbranschen 350 miljarder kronor,
en pott som spekulanterna i slutet av 90-talet började strida om i full
skala.³⁹ En febril fusionvåg sveper fortfarande över Europa med ständiga
uppköp, nya nätverk och gränsöverskridande allianser. Konkurrensen
kräver storlek, finansiella muskler och global räckvidd. Endast ett
handfull företag kommer sannolikt stå kvar när striden bedarrat.
De inblandade marknadsaktörerna är inte bara de något sånär
stora europeiska speditionsföretagen, utan även amerikanska och brittiska
gigantföretag, samt de nationella europeiska järnvägsbolagen
och postverken som båda successivt avregleras på grund av sin betydelse
i logistikkedjan. Den svenska järnvägsbranschen har under 90-talet
blivit en av de mest privatiserade i hela Europa. Svenska Posten hävdar
dessutom att de genomgår den största förändringen på
360 år, vilket visat sig innebära ett hot mot både de postanställda
och det tidigare public-service-uppdraget.

Motstånd

Runt omkring i Europa har denna utveckling bemötts med motstånd och
strejker i betydligt högre grad än här på hemmaplan. I
Frankrike har till exempel de stridbara järnvägsarbetarna genom bland
annat basfacket SUD-Rail effektivt lyckats stoppa de planerade personalnedskärningarna
med konsekvensen att de det franska järnvägsnätet idag har flera
gånger så många anställda som det spanska, trots att
de är ungefär lika stora. I Storbritannien genomfördes sommaren
2002 den största och första landsomfattande strejken bland offentligt
anställda sedan 1979. Bland annat postarbetarna har utmärkt sig med
speciellt många vilda strejker de senaste två åren. Liknande
landsomfattande strejker har under den här sommaren och hösten förutom
i Frankrike och Storbritannien även förekommit i Grekland, Italien,
Spanien, Portugal, Tyskland och Schweiz. På ledarplats i de borgerliga
tidningarna oroar man sig för att strejkspöket även ska hitta
hit nu när Kommunal sagt upp sitt avtal, och ledande LO-ekonomer skyndar
till undsättning genom att spy ur sig nationalekonomiska ”sanningar”
om det samhällsekonomiskt förnuftiga med låga lönenivåer.
När sedan ledande LO-företrädare gång på gång
lägger sig platt och nöjer sig med att visa förståelse
för arbetsköparna vid fabriksnedläggningar och permitteringar
som drabbar deras medlemmar så är väl ingen förvånad
över att LO idag har sin lägsta anslutningsgrad i modern tid – förtroendekris
är bara förnamnet.

Ett bra exempel på nytänkande arbetarkamp mot privat-iseringhysterin
i transportsektorn står tunnelbaneförarna i Stockholm för i
sin kamp mot den arbetsköparen Connex⁴⁰. Det hela började med demonstrationer,
flygbladsutdelningar och höga förväntningar på avtalsrörelsen
2002. Men SEKO skrev på ett skitavtal. Istället för att bli
uppgivna och desillusionerade så blev tunnelbanearbetarna förbannade,
pratade om ”förräderi” och döpte om SEKO till SVEKO.
SEKOs utträdesblanketter tog slut och ”Intresseföreningen för
anställda inom kollektivtrafiken” bildades som en slags dubbelmaktsstruktur.
En febril verksamhet drog igång med utomfackliga kampmetoder, samtidigt
som initiativet flyttades från förbundstoppen till medlemmarna. Motståndet
fördes med metoder som att arbeta efter regelboken, maskning, olydnad,
övertidsvägran och sjukskrivningar. Detta medförde indragna turer
och förseningar i trafiken som Connex får böra för samtidigt
som de måste betala alla lön. Parallellt med det utomfackliga motståndet
förs lokala förhandlingar.

Ny klassammansättning i branschen

Även arbetsstyrkans sammansättning i de nya dominerande logistikföretagen
är ”intermodal”, en ny multikategori logistiktransportanställda
som innefattar alla former av traditionella transportarbetare som chaufförer,
sjömän, hamnarbetare och flygbolagsanställda. Dessutom omfattas
även lager- och terminalanställda, teletjänstcentraler, så
kallade call-centers⁴¹, samt postarbetare. Omstruktureringen ställer som
vanligt krav på ökad arbetsintensitet, flexibilitet, lägre arbetskraftskostnader,
press på arbetstider och skiftsystem, sänkta bemanningsnivåer,
press att ignorera eller bryta mot bestämmelser och lagar samt borttagande
av skydd man haft sedan länge mot tillfällig arbetskraft (inte minst
i hamnarna).

Denna beskrivning över branschen kanske kan låta som en klagovisa,
men det finns ingen anledning att resignera – kampen är långt ifrån
avgjord. Om vi kan komma över kortsiktighet och skråmentalitet, så
kan utvecklingen på lite längre sikt öppna upp möjligheter
för en gränslös och vitaliserad klassolidaritet i kampen för
samhällsmakten. En gångbar kampmetod på en arbetsplats kan
spridas till andra, inte minst via internet. Arbetarstyrkans nya tekniska och
globaliserade sammansättning utmanar traditionella nationella avgränsningar
och fackliga yrkesuppdelningar har redan börjat luckras upp med syfte att
knyta nya yrkesöverskridande allianser. I Tyskland har till exempel transportarbetarfacket
börjat organisera tjänstemännen i logistikföretagen som
har en mer kollektiv arbetssituation än egenföretagarna på vägarna,
för att kunna ta till kännbara konfliktåtgärder med krav
som berör hela branschen.

4. Arbetsplatskampen

Meningsfullt handlande för revolutionärer är allt som ökar
arbetarklassens självförtroende, autonomi, initiativ, delaktighet,
solidaritet, jämlikhetstendens och självverksamhet och allt som bidrar till deras avmystifiering.

Fruktlös och skadlig aktivitet är allt som förstärker arbetarklassens
passivitet, apati, cynism, hierarkiska uppdelning, alienation och förlitande
på att andra skall göra saker för dem och den omfattning de
sålunda kan manipuleras av andra – även av dem som påstår
sig handla å deras vägnar.

Solidarity

Anställd som spindel i nätet

Efter att ha varit en del av den unga arga arbetskraftsreserven under 90-talets
massarbetslöshet och varvat socialbidrag med olika meningslösa ”aktivitetsåtgärder”
och praktikplatser för svältlön sedan jag slutade skolan så
började jag jobba i en godsterminal. Nu hade ju regeringen lyckats ”bekämpa”
arbetslösheten som det så vackert hette. Man skulle vara tacksam
för att man fick jobb. Dessutom hade många vid det här laget
fått vänja sig vid en knaper arbetslöshetstillvaro på,
eller till och med under, existensminimum.

Första tiden i terminalen trivdes jag riktigt bra på grund av sammanhållningen,
trots att det många gånger var både tungt och stressigt. Det
var till en början också ett händelserikt och varierande jobb,
med lagom mycket ansvar. Kortfattat så handlade arbetet om att ta emot,
hantera och lasta gods. Detta innefattade en mängd sysslor som lagring,
sortering, packning, plockning, vägning, mätning, pappersarbete, kundkontakter,
postgång och en del tillfälliga transporter – allt på samma
gång. Självkänslan växte när man blev erkänd
av arbetskamraterna och med tiden började behärska arbetsuppgifterna.

Arbete i godsterminal

I den godsterminal där jag själv arbetade var omsättningen på
personalen stor. Arbetsuppgifterna var strikt segregerade. Vi som jobbade på
golvet i terminalen var män, mest unga och ungefär hälften invandrare.
Chaufförerna som var anslutna till terminalen var något äldre
heltidsanställda män, inga invandrare. Kontorspersonalen var enbart
kvinnor, många deltidare. Städpersonalen var bara invandrare, bara
deltidare.

Arbete i terminal motsvarar enligt mina erfarenheter dessutom ofta själva
sinnebilden för otrygga, smutsiga och tuffa arbetsförhållanden
med stor genomströmning. I alla fall i detta avseende kan det nog i mångt
och mycket räknas som en trendsättare. Arbetet innebär tunga
lyft i högt uppskruvat tempo, obekväma arbetstider, dieselavgaser
och stor risk för olyckor och arbetsskador, inte minst när truckar
är inblandade. Utomhustrailrar som ska tömmas och fyllas med gods
kan på vintern vara glashala av is på insidan för att under
soliga sommardagar hettas upp till olidliga temperaturer på över
40 grader. Vi saknade termometer i terminalen, men när det var som kallast
på vintrarna och det blåste tvärdrag mellan portarna så
kunde vi avläsa de värsta köldknäpparna på att lysrören
i taket bleknade.

Kontraktsmässigt så har jag stött på rena rama djungeln
av visstidsanställningar på prov, falska vikariat, dubbla deltidstjänster,
inhyrd personal, tillfälliga entreprenadkontrakt från olika firmor
eller ibland till och med folk som jobbar i väntan på något
kontrakt över huvud taget. De flesta mer eller mindre beroende av att hanka
sig fram genom OB-tillägg och övertidsersättningar.

I lagerbranschen finns på en slags manlig kultur på gott och ont,
vilken bland annat innebär att man löser problem när de dyker
upp – även om det innebär att man bryter mot några regler eller
att det skulle kunna vara riskfullt för en själv. Denna självrådiga
kultur blir först riktigt intressant när man börjar uppfatta
sig som ett kollektiv med intressen som står i motsättning till arbetsköparna.

Två lektioner

Det dröjde inte länge innan man insåg att pressen på oss
ständigt ökade, trots ett redan maxat tempo. Jag upplevde det som
att vi stod med våra ryggar mot ett stup, men att de ändå fortsatte
att trycka på. Så fort vi lyckades få upp en vettig arbetsrutin
så ökade godsmängden och nya arbetsuppgifter tillkom. Den allt
ökande pressen mot oss stärkte vår sammanhållning och
gruppkänsla ytterligare. Vi lärde oss jobba effektivare och blev superflexibla
problemlösare. Men så här kunde det inte fortgå. En grundläggande
förändring var nödvändig.

Vi i terminalen saknade facklig erfarenhet, få var anslutna över
huvud taget. Jag berättade att jag hade gått arbetslös och haft
det knapert en tid och om jag skulle tvingas till det så igen så
skulle det bemötas med ”franska” kampmetoder – att helt enkelt
ge sig ut på gatorna och leva jävel eftersom man inte hade något
att förlora. Sådant snack tar man ju ofta till för att så
att säga lätta på trycket från det vardagliga slitet.
Men hur skulle problemen på arbetsplatsen bemötas? Hur skulle vi
kunna gå från gnäll till handling?

Först gick vi till chefen om och om igen och sa att vi behövde fler
anställda. Vi pratade så klart för döva öron, även
om vi fick visad ”förståelse”. Så småningom
ledsnade vi så klart på det och bröt dialogen när vi insåg
att ändå inget vettigt skulle komma från det hållet.
Detta var lektion nummer ett.

Sedan kom avtalsrörelsen och chaufförerna skulle ut i strejk. Man
hade stått tillbaka lönemässigt i flera år och dessutom
var man förbannade på arbetsförhållandena och övertidsarbetet.
Nävarna knöts och snacket gick om att eventuella strejkbrytare skulle
passa sig, precis som i England: ”Så behandlas strejkbrytare!”.

Kanske kunde facket vara en lösning även på våra problem
i terminalen? De flesta av oss var ju visstidsanställda, unga och invandrare
som inte hade några erfarenheter av facklig kamp. Alla var inte ens medlemmar.
Förutom fler folk så behövde vi fasta tjänster, inte minst
för att över huvud taget kunna söka lägenhet i bostadsbristens
tider. Därför följde vi intresserat utvecklingen av chaufförernas
konflikt. Om de kunde få igenom sina krav genom facket så skulle
vi också försöka hänga på, resonerade vi.

Hur som helst blev det aldrig någon strejk. Facket vek sig för en
kompromiss med några fjuttiga procent och lyckades på så sätt
ta död på den spirande kampandan. Det gick ett rykte om att det säkert
var uppgjort på förhand bakom kulisserna. Att konfliktvarslet bara
var att spel för gallerierna för att fackavgifterna skulle fortsätta
strömma in. Bitterheten och passiviteten spred sig hos chaufförerna.
Man hade förlorat både hoppet och initiativet genom att helt sätta
sin tilltro till representanterna i fackets ledning. Detta var lektion nummer
två.

Vad jag och mina jobbarkompisar nu med två enkla lektioner en gång
för alla fått bevisat för oss, var det vi egentligen hela tiden
hade utgått ifrån. Nämligen att skulle det bli någonting
gjort, så fick vi se till att göra det själva. Ingen annan skulle
göra det åt oss. Vi var tvungna att lära oss hur vi kunde kräva
och ta istället för att vädja och be. Det hade tidigare varit
lite snack om att vi i terminalen kanske skulle ta och kollektivt gå med
i syndikalisterna för att inte ge ifrån oss beslutande- och konflikträtten.
Men på det stora hela så hade vårt intresse för fackföreningslinjen
svalnat. Kanske uppfattade vi det trots allt som något utomstående,
som en omväg, en överbyggnad.

Två delsegrar

Vi fortsatte att hålla garden högt – och det gick bättre än
vad någon av oss kunnat föreställa sig. Det skulle inte dröja
länge innan vi med enkla utomfackliga medel sopade hem våra krav.
Vi lyckades fixa både fasta kontrakt och fler anställda. Grunden
till detta låg, som jag ser det, i vår sammanhållning och
självständiga kontroll över den till synes oöverskådliga
verksamheten. Vi såg efter eget huvud till att skaffa oss unik kunskap
om hur arbetet skulle utföras. På så sätt gjorde vi oss
oersättliga – en självbevarelsedrift som tillfälligt anställd.

Dagen när våra tillfälliga kontrakt skulle löpa ut närmade
sig. Cheferna var tryggt förvissade om att vi skulle jobba kvar. Ingen
hade ju sagt något annat... Men så börjar vi plötsligt
fira att vi ska sluta. När cheferna får reda på det så
håller de på att ramla baklänges. De försöker så
klart att hålla masken, men alla förstår lägets allvar.
De har inget val. Vår förhandlingsposition regerar. Vi får
våra fasta tjänster. De jagar oss mer eller mindre för att vi
ska sätta kråkor på kontrakten. Troligen hade vi kunnat passa
på att få igenom ännu fler förbättringar när
vi ändå hade dem på halstret, men det är lätt att
vara efterklok.

Vi hade ju också insett att det inte gick att övertala ledningen
om att vi var underbemannade. Då återstod i alla fall en sak – att
övertyga några av dem i handling. Varje gång höjdarna
från huvudkontoret var på besök så gick ryktet som en
löpeld: ”slipsnissar i terminalen, slipsnissar i terminalen”.
Varje gång slipsnissarna kom så möttes de av samma syn: ett
gäng flitiga terminaljobbare som slet och stressade i ett djuriskt tempo,
i skuggan av ett berg av inkommande gods som bara växte, och med ett band
fyllt till bristningsgränsen.

Vi sysselsatte oss alltså med tidskrävande och jobbiga arbetsuppgifter
i ”fel” ordning, för att undvika några synbara resultat.
Vi jobbade energiskt men ineffektivt och bättrade på så sätt
på det redan ohållbara godsflödet. Slipsnissarna utgick från
vad de såg, och det var att vi var underbemannade – punkt slut. Våra
egna chefer fick ge med sig, något som skulle visa sig vara början
till deras fall... Vi hade jämnat ut oddsen. Vårt självförtroende
var på topp. Genom två viktiga delsegrar hade vi uppnått våra
målsättningar och fått mersmak. Vad skulle vi göra härnäst?

Att salta notan

Det finns många sätt att höja sin lön utan att behöva
springa benen av sig för att förhandla med chefen. Det kan handla
om att fiffla med tidrapporter och stämpelklockor. Det kan handla om reallöneförmåner
som att kunna använda sig av bilar, internet, telefoner och kopiatorer.
Det kan vara saker man kan plocka med sig hem eller byta med andra arbetare.
Sådant som vi hade ständig kontroll över var kontorsmaterial,
fika och lastpallar. Vissa chaufförerna brukade komma med tidningar som
blivit över, ge oss skjuts eller köpa tax-free åt oss när
de passerade gränsen. De som jobbade på grossistfirman intill brukade
komma över med mat med förpackningar som skadats på ett eller
annat sätt. Vi förde dessutom en ständig kamp för att självständigt
kontrollera sådant som verktyg och arbetskläder, dels för att
själva få extra uppsättningar, men även för att nya
på arbetsplatsen skulle börja med att vända sig till oss istället
för till ledningen.

Vi tog också chansen att ställa ultimata, icke-förhandlingsbara
krav när vi hade möjlighet. En sådant tillfälle var när
de ville att någon av oss skulle komma in och göra ett kortare lossningsjobb
en förmiddag varje helg som skulle ta en dryg timme. Vi var inte sådär
överdrivet förtjusta... Eftersom vi inte var så många
som kunde utföra arbetet så höll vi ihop med ett positivt grupptryck
och ställde krav på högre lön för denna arbetstid.
På så sätt fick vi igenom hela fyra timmars lön för
arbetet plus helg-OB. Eftersom ingen kröp under detta så såg
ledningen inte någon annan lösning än att ge med sig. När
vi sedan dessutom kunde göra vissa förberedande sysslor med övertidsbetalning
under veckan så förkortade vi ytterligare den tid arbetet skulle
ta på helgen, samtidigt som vi alltså håvade in ytterligare
lön.

Attityd

Vi började få attityd. Arbetsmoralen undergrävdes allt mer.
Vi gjorde saker som att kasta paket till varandra bakom chefens rygg bara för
att det inte var tillåtet. Kakor som skulle delas ut till cheferna i kundföretagen
käkades upp i terminalen. Otympliga paket från en kund med inramad
företagspropaganda jobbades det slarvigt med så att de fick sig någon
knäck då och då. Statistik från terminaler som hanterade
samma paket nedåt Europa visade på att där förstördes
så mycket som 50% av dem... Detta fick företaget att först förgäves
byta till ett dyrare emballage för att sedan inse det omöjliga och
så slapp vi ännu en jobbig kund.

När en säljare kom ned för att snacka med en chaufför ställde
han ifrån sig sin attachéportfölj. När han sedan skulle
gå iväg upptäckte han att den hade märkts upp med adresslappar
och var på väg in i en ”burk” (container). När han
frågade oss visste vi ingenting. Vi fick oss ett gott skratt på
hans bekostnad när vi såg hur han i panik får krypa in över
massa paket för att hämta den. Så kan det gå om man värvar
kunder som bara gör att vi får mer att göra tyckte vi.

Arbetsnedläggelse

Vår kollektiva styrka kan åstadkomma mycket när vi är
enade, beslutsamma och vet vad vi vill. Ett krav vi var överens om var
att det inte skulle köras in och parkeras några dieselbilar i terminalen
innan vi var därifrån. Tjänstemannen som körde in bilarna
var en osolidarisk jävel som inte brydde sig om den arbetsmiljö som
vi tvingades jobba i. Han lyssnade helt enkelt inte på oss. Då gick
vi och snackade med skyddsombudet. Han verkade handlingsförlamad som vanligt,
men nu kunde vi i alla fall hänvisa till att vi hade snackat med honom.
Eftersom tjänstemannen var både auktoritetsbunden och lättlurad
så räckte det med att vi sade till honom att vi hade pratat med skyddsombudet
och att han inte fick köra in några bilar så länge vi
var kvar. OK sade han då och så var det grejat trodde vi. Det gick
några månader utan att vi tänkte mer på saken, men så
plötsligt en dag så dundrar han plötsligt in med en liten lastbil
igen. Jag försöker ställa mig i vägen, men han rusar bara
motorn ytterligare så att jag får kasta mig undan. Detta blir den
tändande gnistan till ett litet uppror. Vi blir ju självklart vansinniga.
Inte nog med att han har brutit mot vårt avtal – han försökte
också köra över en av oss!

Det intressanta med denna händelse är den totala solidariteten. Den
av oss som alltid haft högst arbetsmoral, som alltid stått längst
bak i kamperna förut, tar nu täten. Först springer han fram och
försöker slita ut tjänstemannen ur bilen. Tjänstemannen
skriker för att överrösta oss och viftar med en arbetsorder.
Det visar sig att det är cheferna som skrivit på att bilarna skulle
in just på det här klockslaget. De hade ju inte en aning om våra
informella överenskommelser i terminalen, eller så brydde de sig
inte. Men det hindrar inte vår nye upprorsledare. Med knutna nävar
stormar han upp för trapporna till chefernas kontor. Det dröjer inte
länge innan han har jagat ned cheferna som med uppspärrade ögon
kommer rusande. Vi har låst porten, alla står med armarna i kors
och är fullständigt enade och bestämda – inte en bil kommer in
hit innan vi är härifrån. De kommer inte ens på tanken
att ge oss order om att fortsätta arbetet, då kanske de skulle fått
en vild strejk på halsen. Istället ger de sig utan diskussion och
väljer istället att skälla ut tjänstemannen. De vill ju
självklart att vi skulle gå tillbaka till arbetet och att allt skulle
flyta så harmoniskt som möjligt. På så sätt vann
vi även denna tvist.

En fiende ibland oss

Nu i efterhand är det uppenbart att vi med åren hade blivit ett växande
problem för företaget. Vi var det största hindret för expansion.
Inte för att vi var fackligt verksamma och tog mycket öppna konflikter,
utan för att vi helt enkelt i det tysta utgjorde en maktfaktor i själva
arbetsprocessen. Vi slöt oss för deras insyn samtidigt som vi utövade
en självständig kontroll för att försvara vårt behov
av minskad arbetspress. Istället för arbetsmoral och lojalitet utvecklade
vi en kollektiv anda och en ”ansiktslös” olydnad. Chefer och
mellanchefer knäcktes på löpande band mellan vinstkraven ovanifrån
och vår motsträvighet. Visst försökte de markera mot oss
när det var formellt möjligt, som till exempel varningar vid olovlig
frånvaro, men mer radikala åtgärder skulle krävas för
att trycka tillbaka våra positioner.

Den första uppenbara förändringen som ställde till problem
var när de anställde en ny ”arbetskamrat” till oss. Den
här killen hade försökt vara egen företagare men gått
omkull. Han läste finanstidningar på rasterna och diskuterade hellre
hur man skulle effektivisera produktionen än att dela solidariskt på
det nödvändiga arbetet. Till en början drev vi en del med honom
och tog det inte på allvar, men snart gick det upp för oss att den
här uppluckringen av klassammansättningen faktiskt var ett dubbelt
hot. Dels var han en smitare som hade som uttalad målsättning att
leva på andras arbete (i det här fallet vårt). Dels var han
en golare mitt ibland oss, chefens knähund. Konflikten mellan honom och
oss växte för varje dag och alla meningslösa gräl med honom
tog på krafterna. Självklart blev han så småningom helt
isolerad både socialt och arbetsmässigt. Det var hans eget val. Vi
hade faktiskt varit raka och givit honom en chans, men han vägrade in i
det sista att delta i arbetet på lika villkor. Istället skulle han
minsann visa att han på egen hand var den som jobbade flitigast och effektivast.
Det dröjde inte länge innan helt enkelt stöp i backen en vacker
dag. Han hade arbetat ut sig. Det var svårt att känna medlidande,
snarare var det skönt att veta att man snart skulle slippa ha honom in
på livet. Men de förändringar som ledningen smygande införde
under tiden vi var fullt upptagna med att bråka med honom skulle visa
sig få långtgående konsekvenser.

Omstrukturering av arbetsorganisationen

Det som hade skett var många små förändringar som vi inte
reagerade mot för att vi såg dem isolerat och inte som det koordinerade
angrepp det var, innan helheten plötsligt gick upp för oss när
vi en dag fann oss själva stående vid en line-orienterad produktionskedja
med ny flödesstruktur, ett manuellt ”löpande-band”!

Man hade anställt nya chefer som steg för steg förberett terminalen
på en kraftigt ökad godsmängd genom att bygga ut den, gjuta
en större kaj, ta in fler chaufförer och större lastbilar på
entreprenad och införa nya containertyper. På samma gång var
omstruktureringen en attack på vår sammanhållning, kunskap,
kontroll och autonomi – med andra ord på vårt sätt att organisera
arbetet och kampen mot det. Allt pappersarbete avskaffades för oss, de
införde en ny maskin med centraldator för mätning/vägning/läsning
av paket, ett datoriserat fraktsedelsystem och ett nytt band med nya datoriserade
handscannrar. Syftet var att maskinen skulle ersätta det tidigare manuella
arbetet med paketen för att dels dra in mer vinst och dels öka på
arbetstempot. Med maskinen hade de investerat i en punktvis strategisk automatisering
som gjorde att produktionskedjan snabbades på och drogs ut, vilket splittrade
upp oss på skilda platser och förtätade arbetsmomenten. De nya
scannrarna var fastmonterade vid bandet så att vi fick fasta platser med
formella och detaljstyrda arbetsuppgifter. Ledningen fick nu insyn i arbetsprocessen.
Konsekvensen av allt detta vara också att arbetsbelastningen ökade
drastiskt vid själva lastningsmomentet på grund av den ökade
monotonin och godsflödet.

Självklart hade vi fört ett visst motstånd mot dessa förändringar,
men utan någon övergripande förståelse för vad som
var på gång och därför utan strategi. När det göts
en ny kaj så klottrade vi en massa i den våta cementen, bland annat
olika konkurrentföretags namn och handavtryck. Cheferna gick i taket, men
de kunde inte binda någon vid klottret. De beställde omedelbart en
omgjutning. När en tidsstudie skulle göras på den nya maskinen
så såg vi till att det hamnade på övertid (som vi alltid
brukade ta ut), men den här gången gick plötsligt alla hem utan
att ha förvarnat cheferna så tidsstudiemannen fick packa sin väska
och åka hem.

Innan och under omstruktureringen försökte ledningen att på
olika sätt skapa samförstånd om förändringarna och
övertyga oss om det rimliga och vettiga med de olika delarna i nyordningen.
Det handlade om olika typer av företagsekonomisk propaganda och argument
om att arbetet skulle underlättas. Det handlade om löften, hot, lögner
och fjäsk. Det handlade om att spela ut oss mot varandra, sprida rykten
och skapa osäkerhet. Det handlade om att utmåla våra inarbetade
sedvanor och rutiner som oförnuftiga och föråldrade. I vårt
fall hade de dock inte möjlighet att använda den reguljära kanalen
för ideologisk uppknytning till företaget i form av facket.

Även om deras ihärdiga försök att få oss lojala med
företaget misslyckades – i denna, vad de påstod, ”övergående
fas” av högre arbetsdelning och belastning – så hade de åtminstone
övertagit initiativet och fått oss på defensiven. Mycket krafter
hade spillts på en massa okonstruktiva konflikter med golaren. Genom att
fokusera på detaljer och skendiskussioner har de lyckats få bort
våra blickar från hur varje del av omstruktureringsförloppet
hängde ihop. På så sätt hade de fått oss ur balans
och fintat bort en förutsättningslös helhetsförståelse
av vad som egentligen höll på att ske. Vi insåg för sent
att vi gått i fällan. Vi lyckades alltså inte analysera nyordningen
som det koordinerade angrepp det var. Hade vi varit mer pålästa på
Marx hade vi med all sannolikhet däremot kunnat förutsäga vad
som var på gång (se under rubriken Kapitalets organiska sammansättning
i slutet av avsnitt 6 nedan).

Vi befann oss plötsligt i en ny tillbakatryckt situation. Den ökande
arbetspressen och monotonin innebar ett omedelbart fysiskt hot – faran för
arbetsskador och förslitning var akut. I denna något desperata och
förvirrade situation tvingades vi organisera upp vårt motstånd
från en ny grund.

Medtestämmande genom sabotage

Ingen av oss gillade att stå på fasta platser vid bandet och därför
jobbade vi slarvigt och hårdhänt med de nya dataanslutna scannrarna.
Det dröjde inte länge innan de började glappa i sladdarna, ett
glapp som ju kunde förbättras tills de var obrukbara. På så
sätt kunde vi återgå till våra gamla mobila handscannrar
och röra oss friare i terminalen mer oberoende av bandets tempo och den
fasta flödesstrukturen. Dessutom visste vi sedan gammalt att de bärbara
scannrarna raderades om man tappade dem i marken. Det innebar att om man redan
vid arbetsdagens början visste att scannern skulle gå i golvet så
behövde man inte jobba så noga med den. När vi ändå
tyckte att arbetspressen började bli ohållbar så kunde den
centrala databurken vid maskinen få sig en kyss med en låda eller
liknande som råkade passera, så slogs hela den ut. Då kunde
vi bortse från bandet och helt enkelt bara flytta gods fritt genom terminalen
och återigen jobba i gäng, i ett verkligt arbetslag. Med fantasi
och fräckhet gick det alltså att gå runt systemet och återta
kontrollen över arbetsprocessen. Företagets vinster gick så
klart åt helvete när inte godset kunde vägas och mätas.
Ingen av oss anställda som tidigare dragit in någorlunda vinster
lyfte ett finger för att ta något verkligt ansvar. Han som tidigare
varit den flitigaste arbetsmyran av oss pratade nu om att företaget inte
var något annat än ett koncentrationsläger. Av ledningens så
finurligt uttänkta arbetsorganisationen återstod bara kaos. De ansvariga
chefernas huvuden rullade.

Vi hade alla pratat länge om att byta jobb och nu kändes tiden mogen
att göra samlad reträtt med stoltheten i behåll och som en slags
hämnd lämna företaget i förfall. De bemanningsanställda
som skulle ersätta oss fick genomgå snabbkurser i kampmetoder och
redan första dagen var de skitförbannade. I trailrar där vi jobbade
och på busskurer runt omkring terminalen skrevs humoristiska slagord om
företagets slavdriveri, vilket också bidrog till den nya stämningen.

På ett sätt hade vi ”förlorat”, men på det stora
hela hade vi ändå vunnit eftersom företaget fungerat som experimentfält
för ovärderliga kamperfarenheter.

Bemanningsanställd

Själv började jag nu jobba som truckförare i ett bemanningsföretag.
Att komma som inhyrd arbetskraft innebär ju så klart att man i väldigt
hög grad måste anpassa sig efter de givna förutsättningarna.
Att man är maximalt utbytbar och därför inte har så mycket
att säga till om. Att man därför ofta får hålla sig
till enklare sysslor eller de arbetsmoment ingen annan vill göra. Att man
tappar möjligheten till framförhållning. Att man jobbar övertid
utan att få ersättning för det eftersom man inte får tillräckligt
många uppdrag för att nå upp till 40-timmarsveckan.

Efter hand så upptäckte man att det även finns vissa fördelar
med det. Det var till en början en positiv upplevelse att få komma
ut och testa på olika arbetsplatser, att inte stirra på samma väggar
dag in och dag ut. Man fick lära sig att ständigt vara öppen
för nya människor och tackla nya situationer. Det var framförallt
intressant att se skillnader i kultur på olika arbetsplatser, till exempel
i vilken grad man höll ihop och hanterade stressen. Man fick mängder
av tips om vad som var bra och dåligt med olika arbetsplatser, vilka det
kunde vara intressant att söka fast tjänst på eller inte.

Det var inte ovanligt att stressade chefer ute på arbetsplatserna saknade
kontrollmöjligheter eller helt enkelt glömde av en, att man hamnade
mellan olika chefers stolar och kunde röra sig fritt och göra precis
vad man ville. På ett ställe där vi var 15 inhyrda unga arbetare
med en halvsenil arbetsledare som bara kom förbi då och då,
så var det alltid några som helt enkelt satt i fikarummet eller
var på någon annan avdelning i byggnaden för att bara hänga
runt. De få gånger som de upptäckte detta så sa vi bara
att de hade gått på toa. På många arbetsplatser kunde
man helt enkelt sticka hem när chefen åkte därifrån. Eftersom
man hade en garantilön på 80% och fram till det nya bemanningsavtalet
2001 kunde tacka nej till uppdrag, så utnyttjade många detta för
att slippa jobba. Man saknade alla former av lojalitet, känslomässiga
band och ansvarskänsla för arbetsplatsen, och var på så
sätt ”sin egen” gentemot cheferna där. De flesta jag träffade
saknade helt arbetsmoral. Arbetet upplevdes som mer ”abstrakt”, mer
som något tvångsmässigt som man ville slippa undan för
att kunna göra något annat, leva sitt liv.

Det bästa med att komma som inhyrd var kommunikationen med andra arbetare.
Att man kunde få ta del av vad många andra hade att säga. Att
man kunde sprida vidare sina egna kamperfarenheter och en solidarisk inställning
till de många unga och oerfarna som man stötte på i bemanningsbranschen.
Jag minns speciellt en godsterminal där en gammal sjöman sökte
upp oss som var inhyrda där. Han ställde oss mot väggen och frågade
ut oss om vad vi egentligen tyckte om att löneslava. Han vägrade lyssna
på oss om vi snackade skit och inte var ärliga. Sedan avslutade han
med att leverera den mest klarsynta kritiken av lönearbetet som jag någonsin
hört. Det var en oerhört inspirerande diskussion. Ingen av oss gjorde
ett vettigt handtag mer den dagen.

Erfarenheter i bagaget

När man kommer utifrån med egna erfarenheter i bagaget kan det öppnas
möjligheter att bidra till att förändra stämningen på
olika arbetsplatser. Jag ska ta ett exempel på detta från när
jag jobbade på ett möbellager.

På det här stället jobbade ett tiotal truckförare. De flesta
var unga och många av de fast anställda hade själva kommit dit
som inhyrda, som brukade tas in när någon var sjuk eller vid andra
arbetstoppar. Övertidsuttaget hade den sista tiden slagit alla rekord,
så nu var vi flera inhyrda och vi visste att uppdraget skulle kunna vara
några veckor eller månader. Jag fick att åka vid sidan av
en kille och bli upplärd i sysslorna. Det första som slog mig var
den griniga, osolidariska stämningen. Det var något som inte stämde,
och det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret på vad det var.
Plötsligt gick det upp för mig att det var den killen som jag åkte
runt med som var den som spred den dåliga stämningen. Han åkte
helt enkelt runt och tryckte ned och tråkade de andra. Självklart
hade chefen satt mig hos sin egen lilla rövslickare. En kille som såg
ned på vanliga arbetare, som minsann skulle läsa vidare och göra
karriär. För att inte jag också skulle uppfattas som en översittare,
så sade jag helt enkelt att jag redan lärt mig jobbet och så
åkte jag därifrån.

Det visade sig mycket riktigt att de andra faktiskt var schyssta och solidariska
när man väl kom dem in på livet, men de var kuvade. Chefen på
det här stället var av den gamla auktoritära skolan som satte
en underhuggare på att göra allt hans jobb så att han kunde
stå bredbent som John Wayne i gångarna och prata i telefon samtidigt
som han övervakade oss som en hök. Han körde med något
som kallades samlingar. Det innebar att när han ställde sig vid en
lastpall och stirrade på folk så skulle alla samlas runt honom för
att höra vad han hade att säga. Det var alltid att skälla ut
oss kollektivt för slarvigt utfört arbete eller något annat
han hade fått för sig. Vuxna människor stod alltså och
tog skit från den här idioten utan att tjafsa emot. Vi som kom inhyrda
och upplevde det här för första gången hade svårt
att tro våra ögon, men eftersom vi satt så pass löst som
vi gjorde så ifrågasatte inte heller vi det öppet.

Även rövslickaren kallade till samlingar där han skulle tala
om för oss andra hur vi skulle jobba, vad som var slappa fasoner och så
vidare. Helt enkelt för att befästa sin egen maktposition. Men han
hade ännu inte kontroll över oss inhyrda. Vi lät oss inte köras
med hur som helst, i sådana fall hade man ju som inhyrd jobbat ihjäl
sig för länge sedan. Vår uppenbara självständighet
gentemot rövslickaren gav på något sätt även de andra
en marginal att få skinn på näsan. Folk började ställa
sig långt ifrån honom när han kallade till samlingar, låtsades
inte höra vad han sade och började i största allmänhet visa
att de tröttnat på hans stil. Han förstod att det var vi inhyrda
som var bovarna i dramat och ville därför sätta oss på
plats. En dag när jag stod och jobbade vid en lastpall så kände
jag hur någon kastar något på mig som träffade mig i
ryggen. Jag vände mig om och mycket riktigt så stod rövslickaren
där och flinade tillsammans med en kille från en annan avdelning.
Jag stegade dit, spände ögonen i honom och sa till honom på
skarpen. Killen blev knäsvag. Han hade ju inte en susning om vem jag var
och vad jag var kapabel till. Från och med nu så håller han
sig i alla fall borta från mig för att inte riskera att bli satt
på plats inför andra ännu en gång. Av samma skäl
slutar han också med sina samlingar. Vi som kom som inhyrda hade med andra
ord lyckats bryta den tidigare informella ledarens maktposition, vilket öppnade
upp för initiativ från andra som tidigare i några fall inte
ens hade vågat öppna käften.

Öppen konflikt

En dag delade cheferna ut ordningsregler som vi skulle kika igenom till nästa
personalmöte. Nästa dag hade de den dåliga smaken att kalla
till samling för att skälla ut oss just som vi skulle gå på
lunch, det vill säga på obetald arbetstid. Men den här gången
kokade det i leden och folk började öppet ifrågasätta deras
stil – att de alltid klagade och aldrig kom med något positivt. Några
tog upp att de hade hängt upp sig på är att vi enligt de nya
ordningsreglerna inte längre skulle få ha mobiltelefoner under arbetstid.
Cheferna själva hade ju det. Cheferna menade att de gärna skulle göra
sig av med sina telefoner, men att de var så illa tvungna att använda
dem. Det hela blåstes upp till ett praktgräl där arbetarna stod
på en linje och cheferna på en. Även chefer från andra
avdelningar slöt upp på deras sida. De pratade uppenbarligen med
kluvna tungor, för samtidigt som de hävdade att ordningsreglerna var
”demokratiska” så sade de att ”dörren är där
om det inte passar”. Dessutom ville de inte höra några klagomål,
utan det fick vi i sådana fall gå till facket med.

För att efteråt skyla över konflikten så punktmarkerade
cheferna de drivande i konflikten och försökte bygga upp en lojalitet
på patriarkala grunder, typ ”blir det några brudar i helgen?”.
Rövslickaren snackade om allting annat för att sopa konflikten under
mattan. Men dessa försök att distrahera oss funkade bara för
stunden. Vi började nu med egna samlingar som vem som helst kunde kalla
till för att ta upp olika saker och snacka ihop oss. Att cheferna var så
sviniga och hycklande som de var stärkte bara vår sammanhållning.
Vi skaffade en stereoanläggning som vi monterade upp och fyllde lokalerna
med tung reggae och hip hop. Vi utvecklade ett kodspråk för att kunna
snacka fritt framför cheferna. När vi till exempel sa att nu är
det ”soff-time”, så trodde de att nu skulle vi ta itu med de
tunga sofforna, men det vi menade var att det var ”soft-time”, att
den egentliga arbetsdagen var slut. Det fanns stora möjligheter för
maskning eftersom det saknades något egentligt system för var olika
pallar var placerade i terminalen. Det innebar att man kunde åka runt
i gångarna flera timmar med samma arbetsorder. En annan fördel var
att cheferna saknade truckar, så vi kunde köra ifrån dem. Vi
började också ta gemensamma pauser som till exempel när det
var busringningar på radio. Då bestämde vi att det var absolut
förbjudet för någon att väsnas eller köra med truckarna.
Istället stod alla stilla och garvade åt skämten. På så
sätt så kunde vi på ett kollektivt sätt ta en liten rast
som sänkte arbetstempot för en bra stund framöver. Den kollektiva
känslan kunde vi också använda för att till exempel gå
fem minuter före tiden till rast. Någon började ropa att det
är rast, det spred sig och alla sprang mot fikarummet. Ingen visste vem
det var som började ropa att det var rast, och det skulle inte heller vara
någon mening med att gå tillbaka för bara någon minut.

Plötsligt en dag så är chefens bärbara telefon som bortblåst.
Ingen av oss hade så klart någon som helst aning om var den tagit
vägen. Det innebar i vilket fall som helst att han tvingades sitta inne
på kontoret och ringa. På så sätt slapp vi honom i en
vecka tills han hade skaffat en ny telefon. Under tiden passade vi på
att sänka arbetstempot ytterligare, få en mer uppsluppen stämning
och sätta en helt ny standard för att ta pauser och raster.

Kulturrevolution

Det händelse som slutligen får bägaren att rinna över är
när en kille upprört kallar till samling. ”De har ljugit för
arbetarna!”. I en undanskymd skrubb har han hittat den stereo som de hade
haft på den förra arbetsplatsen. Den som cheferna hade sagt blev
kvar på det stället. Alla blir fly förbannade, personligt förolämpade.
Från denna stund så är chefernas legitimitet som bortblåst.
Folk relaterar bara till varandra och gör allting annat än att arbeta
– styrketränar i stallagen, utsmyckar arbetsplatsen och dansar på
truckarna. Rövslickaren drar sig undan. På bara några veckor
hade vi etablerat en helt ny orädd stämning på arbetsplatsen,
genomfört en slags kulturrevolution. Fältet låg fritt för
folk att öppna sig och utvecklas, istället för att bara någon
vecka innan vara kuvade och tysta. Många till och med beväpnade sig
symboliskt med stora runda metallbrickor som fanns i terminalen och siktade
på cheferna med glimten i ögat. På bred front ifrågasatte
man helt enkelt chefernas auktoritet. Den kollektiva andan innebar också
att vi helt utan att blanda in cheferna och personalmötena införde
ett rotationsschema för disken, som tidigare hade gjorts oavlönat
av kvinnorna från kontoret. Även de äldre tillbakadragna arbetarna
lyste upp och började berätta skrönor om hur man saboterade och
kämpade på 70-talet. Skillnaden mellan de äldre och yngre arbetarna
var bland annat att när de yngre var temperamentsfulla och vände sig
mot arbetet som sådant så hade de äldre en typ av yrkesstolthet.
De visste vad de var värda och kunde därför stå upp för
det på ett helt annat sätt. Det är viktigt att man är medveten
om denna generationsklyfta så att den inte blir ett hinder, utan att man
ändå kan stå enade och stärka varandra.

Motdrag

Först när nyanställningar skulle göras såg cheferna
en möjlighet att driva upp arbetstempot. Detta genom att försöka
slå in en kil i vår sammanhållning genom att inte anställa
några av oss inhyrda som gick bra ihop med arbetarkollektivet. Detta verkar
inte fungerat något vidare. Då jag besökte arbetsplatsen någon
månad senare så möttes jag av glada miner, knutna nävar
och stolta unga tjejer som körde förbi cheferna med höghöjdstruckar
så det rök i gångarna. Känslan av dubbelmakt fanns kvar.
Chefernas nästa försök att krossa sammanhållningen var
att införa skiftgång för att minska antalet arbetare åt
gången för ökad kontroll och mindre marginaler att slappa på
emellan varven. Men eftersom tillräckligt många faktiskt hellre jobbade
kväll så protesterade man inte och kampen går nu vidare i nya
former.

5. Ansiktslöst motstånd

De flesta brukar tänka på facket när arbetsplatskamp kommer
på tal, men det har visat sig vara betydligt mer givande att ta sig an
diskussionen på ett mer förutsättningslöst sätt. För
kampen på arbetsplatsen är ju så mycket mer än traditionell
facklig förhandlingsverksamhet!

Från alla håll blir vi intalade att politik inte handlar om vår
verklighet. Att det är något som rör sig över våra
huvuden. Att det skulle vara något abstrakt som olika typer av specialister,
politiker, pampar och byråkrater sysslar med. Det där har ju de flesta
av oss sedan länge sett igenom. Men allt för sällan tar vi våra
egna erfarenheter på riktigt allvar och drar praktiska konsekvenser av
dem. Därför har jag tillsammans med andra kamrater sedan några
år tillbaka valt att prioritera diskussioner om våra erfarenheter
av självverksamhet och självständigt ”ansiktslöst”
motstånd på våra arbetsplatser. Det handlar om mer eller mindre
fantasifulla metoder som vi tar till för att göra livet drägligare
för oss när vi löneslavar. Kampmetoder som slår direkt
mot arbetsköparna utan förvarning, som är enkla att tillämpa
och som ofta uppnår omedelbara resultat.⁴² Vilka metoder och strategier
har vi erfarenhet av? Vilka resultat har faktiskt uppnåtts? Och vilka
lärdomar kan vi dra av det?

Utgångspunkten måste vara de kamperfarenheter och mikrokonflikter
som man själv och arbetskamraterna använder sig av till vardags. Det
kan handla om maskning, om extra långa rökpauser, om att rutinmässigt
skriva upp någon halvtimme extra på arbetsrapporten... Dessa vardagliga
åtgärder kan fungera som språngbräda för ett mer
utvecklat, strategiskt och kollektivt motstånd. Ett effektivt medel är
att så gott det går göra sig oberoende från arbetsköparen,
chefen och mellancheferna. En solidarisk arbetsstyrka kan organisera produktionen
efter eget huvud, kan strunta i regler och order uppifrån, kan till och
med öppet obstruera. Eftersom alla genom den nya organisationen har blivit
oersättliga på arbetsplatsen, och eftersom ingen agerar ledare i
dessa aktioner så har man blivit mer eller mindre osårbara för
ledningens motåtgärder. Med denna styrka är det, i bästa
fall, möjligt att genomdriva de förändringar man vill uppnå
utan att överhuvudtaget varsla om konfliktåtgärder eller ställa
några krav på ledningen. I andra situationer kan det krävas
direkta påtryckningar, som till exempel kollektiv minskning av arbetsprestationen,
samordnade hot om uppsägning eller sjukskrivningar.

Något som kanske är självklart är att en förutsättning
för att den självständiga kampen skall kunna bli verkligt betydelsefull
är att det finns en solidaritet arbetarna emellan, en känsla av att
man är ett kollektiv med gemensamma intressen. Men det är absolut
inte självklart att solidariteten alltid är något på förhand
givet. Betydligt oftare så måste den skapas genom kamp. Här
kan det ”informella gänget” spela en viktig roll. Några
börjar vara solidariska med varandra, sätter en standard med en klasskampslinje,
som sedan sakta men säkert smittar av sig och börjar tillämpas
av fler och fler arbetskamrater. Genom den ökade solidariteten arbetskamraterna
emellan och genom framgångsrika delsegrar så får man ett stärkt
självförtroende. Samhörigheten med jobbarkompisarna ger en ny
rättsmoral. Lojaliteten ligger nu enbart hos arbetskamraterna och hos en
själv, inte hos företaget eller ledningen.

Isbergsmodellen

Arbetarkampen bedrivs till stor del i det fördolda, varenda dag, inte bara
när facket begärt förhandling. Vi har att göra med en ”isbergsmodell”
som är en liknelse för att beskriva hur de öppna konflikterna
bara är toppen på ett mycket större isberg, bestående
av en mängd små dolda kamper som vi deltar i hela tiden. Endast en
liten del av kampen sker öppet och kommer till ledningens kännedom.

Detta har också en motsvarighet i arbetsorganisationen, som i praktiken
till största delen bygger på informell kunskap hos arbetarna (som
ledningen hela tiden försöker få insyn i och kontrollera).

Det krävs att man uppmärksammar hela ”isberget” för
att kunna sätta in de öppna konflikterna och kraven i sitt rätta
sammanhang. Krav på till exempel arbetstidsförkortning (öppen
kamp) kan ju ligga i företagsledningens intresse om det går hand
i hand med en intensifiering av arbetsmomenten (dold kamp). För de som
inte känner till de dolda kamperna och de informella strukturerna så
framstår det som de öppna konflikterna kommer som en blixt från
klar himmel. Man saknar konfliktberedskap som bygger på erfarenheter av
den dolda, vardagliga kampen. Det är ju ofta de dolda kamperna som är
startsträckan för de öppna. Det är ofta där vi kan
och måste börja enligt principen övning ger färdighet.
Arbetsköparna kan aldrig känna sig trygga eftersom de bara ser toppen
på isberget, utifrån/ovanifrån, och svävar i ständig
ovisshet om kampens verkliga natur och utbredning. De vardagliga småstriderna
är något som alla arbetare har erfarenhet av, men som det sällan
talas om. Det är ofta mycket svårt att ställa någon enskild
arbetare till svars för det.

Varför bryta spelreglerna?

Motiven för den enskilda att delta i ”ansiktslöst motstånd”
kan variera väldigt mycket från situation till situation. Det kan
handla om att man tjänar på det, att man förhåller sig
solidarisk med sina arbetskamrater eller andra arbetare (till exempel konsumenterna
av de varor eller tjänster man producerar), att man drivs av en brinnande
politisk övertygelse, att det görs som personlig hämnd mot ledningen
och arbetsköparna, att det förenklar ett visst arbetsmoment trots
att det drabbar produktiviteten, eller att man helt enkelt tycker att det är
roligt.

Ofta deltar man spontant på ett instinktivt sätt som en del av arbetarkollektivet,
utan någon föregående planering eller uttalad anslutning till
den ena eller andra kampformen. Men bara för att det inte är överlagt
så behöver det dock absolut inte sakna strategi och taktik. Den gemensamma
målsättningen behöver inte vara uttalad, men brukar av de inblandade
ändå uppfattas som både självklar och tydlig. Detta eftersom
man delar samma situation, har ett gemensamt klassintresse och många gånger
en god kännedom om varandra eftersom man kommer varandra nära inpå
genom det gemensamma arbetet och kampen mot det.

Det är heller inte alltid självklart att ord och handling stämmer
överens på ett konsekvent sätt, som man kanske kan förledas
att tro. Ett exempel på detta är den kvinna som arbetade på
kontor och blev påkommen med att dryga ut lönen med småutbetalningar
till sig själv. Hon försvarade sig med att ”det undermedvetna”
styrde hennes handlande. Hon gjorde något otillåtet som utan tvekan
gynnade hennes ansträngda ekonomi, på arbetsköparnas bekostnad.
Egentligen tyckte hon nog att hon var mer än värd denna extrainkomst,
men hon skulle aldrig erkänna det öppet för de överordnade.
Detta beteende verkar vara mycket vanligt och kan nog inte förklaras bort
som rent och skärt självbedrägeri.

Många av de som framställer sig som arbetsköpar-tillvända
och som talar sig varma om arbetsmoral och lojalitet med företaget, har
i praktiken ändå visat sig agera helt tvärtom. Läpparnas
bekännelse kanske i dessa fall kan fungera som en försvarsmekanism,
en rökridå och officiell fasad för att de personligen ska klara
ryggen och slippa få skit uppifrån. Den officiella fasaden utspelar
sig på arbetsköparnas planhalva och kan i många fall skilja
sig drastiskt från verkligheten, ”under ytan”, där man
inte känner något behov av att låtsas följa de borgerliga
spelreglerna.

Direkt aktion skapar klassmedvetande

Vad händer då när vi blir politiskt handlande subjekt och inte
bara offer för omständigheterna, lydig arbetskraft, passiva konsumenter?
Jo – vi blir klassmedvetna! Vi lär oss kämpa för mer inflytande,
mer att säga till om. Självaktiviteten och de förbättrade
arbetsförhållandena vi tillkämpar oss kan leda till att vi växer
som människor, relationerna mellan könen förändras, tidigare
uppdelningar mellan olika grupper övervinns, gamla lojaliteter och samhällsbevarande
rollmönster ifrågasätts, vi blir modigare och kan kosta på
oss att vara mer solidariska.

Vi kanske inte kan få genom kravet på högre lön alla gånger,
men det brukar vara desto enklare att begränsa arbetsprestationen, påverka
arbetsmiljön och själva arbetet – hur väl det utförs och
hur mycket. Det är inte fy skam eftersom dessa förbättringar
av arbetsförhållandena är något som vi konkret märker
av genom materiella fördelar i vardagen – en slags reallöneökning.
Höjningar i lönekuvertet kan dessutom snabbt ätas upp av prishöjningar.

Alla möjligheter att kommunicera arbetare emellan utan ledningens inblandning
eller insyn är guld värt. Det kan bidra till att skapa en ovärderlig
gruppkänsla och handlingsberedskap för framtiden. Men en öppen
diskussion i fikarummet på jobbet om att ta strid är inte alltid
fruktbar på ett tidigt stadium. Det har visat sig att folk i allmänhet
bara deltar i de kamper de tror sig kunna vinna. Därför är det
enda säkra sättet att verkligen få med sig fler på sin
linje att visa på synbara framgångar i den praktiska kampen – en
slags handlingens propaganda. De teoretiska spekulationerna och de stora slagorden
leder ofta ingen vart. Alla måste inte vara överens om allting för
att vi ska kunna agera. Enda sättet att bredda solidariteten och kampviljan
är att ta initiativ och gå till praktisk handling, även om man
till en början bara är en liten minoritet. Verkligheten får
avgöra vem som har rätt.

Även om det i alla lägen är rätt att stödja, uppmuntra
och om möjligt ta initiativ till självständig kamp så är
det därmed inte sagt att man ska uppmana till de allra mest avancerade
kampmetoder.⁴³ Självklart måste man i varje enskilt fall göra
taktiska bedömningar av vad som är rätt och riktigt att satsa
på. Inte sällan är det ”de små stegens politik”
som gäller. Det måste finnas någon slags jordmån för
de åtgärder man väljer att ta till. Men å andra sidan
– det ligger en viss språngartad utveckling i själva arbetarkampens
natur. I en kampsituation sker en mer eller mindre drastisk pendling från
det stiltje som kan upplevas i normalfallet, till den oerhörda uppdämda
kraft och styrka som arbetarklassen faktiskt besitter i ett uppror eller en
vild strejk. När konflikten blir öppen, tydlig och omedelbar tvingas
alla välja sida. I ett sådant läge kan man få helhjärtat
stöd från de mest oväntade håll. Om inte annat så
får man i alla fall svart på vitt klart för sig vad arbetskamraterna
verkligen går för. Därför kan det vara en poäng att
skaka om och röra om ordentligt i grytorna, istället för att
gå lugnt och försiktigt tillväga. Bara man inte blottar sig
för bakslag eller tar sig vatten över huvudet.

Gruppkänslan är en viktig faktor som avgör om gnäll och
missnöje utvecklas till aktivt motstånd. Genom daglig självverksamhet
i permanent konflikt med arbetsköparna och deras nyttiga idioter, bygger
vi med många små steg sakta men säkert upp ett självförtroende
och en självtillit på vår egna förmåga att i handling
agera för våra intressen. Vi höjer vårt klassmedvetande,
samtidigt som vi övar oss inför framtida, hårdare strider.

Apropå klassmedvetande så skrev Marx i ”Den heliga familjen”:

Frågan är inte vad den eller den arbetaren eller ens proletariatet
som helhet vid ett visst tillfälle föreställer sig vara målet.
Frågan är vad proletariatet är och vad det i enlighet med sitt
vara historiskt tvingas att göra.

Klassmedvetandet kan med andra ord inte existera lösryckt från praktiken.
Klassmedvetandet är inget som man kan predika för andra, utan är
snarare förmågan att i handling agera som klass för sina intressen.
Vill vi höja klassmedvetandet måste vi hitta ändamålsenliga
sätt att agera och organisera oss på. Ingen annan kan göra det
åt oss.

Fackets begränsningar

Självaktivitet på arbetsplatsen är ett alternativ här och
nu där alla kan delta, istället för att passivt vänta och
kanske förgäves förlita sig på att ett (ofta tandlöst)
fack ska växa sig starkt. Facket är först och främst en
kollektiv försäljare av varan arbetskraft, en försvarsorganisation
för lönearbetarna som medlar mellan klasserna inom det kapitalistiska
systemet och slår vakt om de lagstadgade rättigheter som hittills
uppnåtts. Den självständiga kampen däremot är till
sin natur en mer renodlad klassorganisering där vi lär oss kräva
och ta för att flytta fram våra positioner. Självverksamheten
höjer klassmedvetandet genom arbetarnas vardagsmilitans på ett helt
annat sätt än vad den fackliga verksamheten förmår. Styrkan
ligger i självständigheten hos klassen och den ”utomkapitalistiska”
potentialen – att kampen har en inneboende förmåga att gå bortom
löneslaveriet och kapitalismen.

Det är som sagt viktigt att påminna om att det var strejkerna som
gav upphov till fackföreningarna, och inte tvärtom. Visst gör
ökad organisering och strejkkassor strejken till ett starkare vapen, men
samtidigt får man inte glömma att fackföreningsrörelsen
har haft ett intresse av att hålla kampen inom produktionens sfär
under kontroll. De fackliga kraven har ju främst handlat om högre
löner och kortare arbetstid. Den kamp som tar sin utgångspunkt i
arbetarnas revolt och spontana utlevelse hotar en stabil kapitalackumulation
(och därmed profit). Därmed hotas också fackföreningens
möjligheter att driva igenom förbättrade lönevillkor. Att
respektera kapitalistens krav på att kunna överleva i egenskap av
kapitalist, alltså att respektera hans krav på bibehållen
eller ökad produktivitet för att kunna överleva i konkurrensen
med andra kapitalister, verkar ha blivit den dominerande uttalade eller underförstådda
kärnan i fackföreningsideologin.⁴⁴

Eftersom fackföreningarna är medlande institutioner som representerar
arbetarna som förhandlingspart gentemot arbetsköparna, så får
de ett intresse i att kontrollera arbetarnas kamp. Enligt den inomkapitalistiska
logiken där arbetskraften säljs som en vara på marknaden så
har fackföreningarna en balans att upprätthålla mellan å
ena sidan tillräckligt höga krav för att behålla medlemmarna
och å andra sidan tillräckligt låga för att accepteras
av arbetsköparna. På så sätter spelar facket samma roll
som staten i sin funktion att medla mellan, och på så sätt
upprätthålla, klasserna. Precis som staten så måste även
fackföreningarna anpassa sig efter det skiftande styrkeförhållandet
mellan klasserna.

Utan att erkänna den utomfackliga kampen kan det nog bli svårt, för
att inte säga omöjligt, för till exempel SAC eller andra basdemokratiska
fackföreningsinitiativ att utifrån ”noll” etablera nya
stridbara sektioner eller klubbar på sina arbetsplatser. Om vi tittar
på historien så lade strejkerna och kamperfarenheterna ju som sagt
grunden för fackföreningarna, och inte tvärtom. Utan arbetarnas
självaktiva permanenta kamp i ryggen, så återstår till
sist endast ett fackligt legalistiskt skal, en överbyggnad som förlitar
sig på den borgerliga statens välvilja.

Arbetsrätten är stadgad i lag, men liksom alla andra lagar är
den inte huggen i sten. Det är endast en formell rätt som kan tas
ifrån oss och urholkas till ett tomt skal när arbetsköparna
går på offensiven, vilket är precis vad vi upplevt under hela
90-talet och fram tills idag. När vi inte längre fullt ut kan förlita
oss på juridiska rättigheter måste vi ha något mer handfast
att sätta upp emot den nakna utsugningen. Inte minst är detta en sanning
i dagens flexibla branscher med bemanningsföretag, tillfällighetsanställningar
och tvångsåtgärder som skamlöst utnyttjar arbetskraftsreserven.

Svaret på denna situation ligger i att utveckla och stärka självaktiviteten,
som idag främst tar sig uttryck som ”ansiktslöst motstånd”.
De självständiga strategierna står inte i motsättning till
facket som sådant, utan kan tills vidare (i en icke-revolutionär
situation) fungera som ett komplement, och kan i förlängningen även
radikalisera facket. Om den självständiga traditionen hos arbetarna
blir såpass utbredd att den utgör en form av dubbelmakt, skulle det
nämligen kunna innebära att en annars maktlös fackförening
på så sätt hamnar i en verklig förhandlingsposition.

Arbetsmoral och självkänsla

Facket har den egenheten att det binder upp arbetarklassen till den kapitalistiska
staten och dess lagar, och fungerar som en slags ”public service”,
med a-kassa och juridiskt ombud. Den självständiga strategin angriper
däremot den borgerliga arbetsmoralen och ifrågasätter lojaliteten
med den kapitalistiska staten.

Eftersom statens uppgift är att leverera tillgången på arbetskraft
så är det den som ska se till att utbilda en hög arbetsmoral
hos befolkningen. Lojaliteten med staten har i alla tider gått hand i
hand med en hög arbetsmoral hos lönearbetarna. Vi ska göra rätt
för oss, bita ihop, visa oss duktiga och dugliga. Detta gäller i allra
högsta grad oss i Sverige, med det socialdemokratiska arvet. Om vi vill
komma någonstans i klasskampen så måste vi undergräva
både den kapitalistiska arbetsmoralen och lojaliteten med den kapitalistiska
staten. Vi måste sluta vara lydiga och passiva. Så länge som
vi måste sälja oss så ska det stå dem dyrt.

En sak som däremot är viktig att inte glömma bort när vi
allt häftigare kritiserar den kapitalistiska arbetsmoralen är vikten
av självkänsla i arbetet. Det är inte den vi kritiserar. Det
är alltid taktiskt rätt att höja den egna självkänsla.
En form av självkänsla kan vara yrkesstoltheten, som i sig utgör
ett slags klassmedvetande, inte minst för den äldre generationen.
Den kan spela en avgörande roll i klasskampen när den innebär
att man känner sitt eget värde och därför kan stå
upp för sina krav. Därför måste man spela sina kort rätt
så att man inte ställer till exempel yrkesutbildade eller äldre
arbetare mot outbildade och yngre. Klassmedvetandet kan ta sig olika former
och uttryck, men i grund och botten tillhör man ju samma klass.

Den enda sanna glädjen när man löneslavar är att på
olika sätt sabotera för arbetsköparna. Det kanske kan låta
hårddraget, men antingen saboterar de våra liv eller så saboterar
vi deras utsugning av oss. Det handlar inte om skadeglädje, utan om ett
medvetande om att våra intressen som arbetare står i motsats till
arbetsköparnas, att klass står mot klass. Deras mål är
inget annat än att ständigt plundra oss på mer profit, medan
vårt mål är att tillgodose våra mänskliga behov
utan att bli utnyttjade. De försöker få ut så mycket arbetskraft
av oss till så låg lön som möjligt, medan vi med så
liten arbetsinsats som möjligt, eftersträvar bästa möjliga
betalning. Det som gynnar dem skadar oss och tvärtom. Klasserna står
i ett antagonistiskt förhållande till varandra. Vi är varandras
motpoler. Klasskampen kan på så sätt liknas vid en dragkamp
där den ena klassen bara kan nå framsteg på motståndarens
bekostnad. Det är arbetarklassen som är motsättningen till den
härskande klassen. Det är också arbetarklassen som kan välta
det kapitalistiska systemet över ända. Allt annat än ett samhälle
uppbyggt efter principen: ”Av var och en efter förmåga, åt
var och en efter behov” är ovärdigt människan.

Mikrokonflikter

Den självständiga kampen handlar till stor del om de små vardagliga
Mikrokonflikterna. Målet är kanske i första hand att sprida
och cirkulera kamperna över hela samhällsterrängen istället
för att som många traditionella fack och partier ensidigt fokusera
på stora offentliga punktaktioner som strejker och massdemonstrationer.
Det ena utesluter inte det andra, men i dagens situation så verkar det
dolda vardagsmotståndet vara den mest framåtsyftande tendensen i
klasskampen. Åtminstone är det så att den självständiga
kampen, ofta i form av Mikrokonflikter, spelar en enormt mycket större
roll än den minimala uppmärksamhet den brukar få.

Det finns flera strategiska fördelar med att prioritera självverksamhet
i form av Mikrokonflikter, självständig kamp och ”ansiktslöst”
motstånd:

– det ger ökad självtillit, självkänsla och höjer klassmedvetandet
– det kan spridas, är enkelt att reproducera, inte någon specialistkunskap
– det är flexibelt, och därmed på initiativet och på så
sätt svårare för arbetsköparna att bemöta
– det är offensivt, man varslar och varskor inte motparten när man
ska slå till
– solidariteten och kännedomen om varandras behov växer i kampen
– det är självaktivitet i motsats till byråkratisering
– det skapar mening av meningslöshet, blir därför roligt och
bekämpar på så sätt vår alienation och stimulerar
vårt engagemang och nyfikenhet istället för att döda dem
– det är decentraliserat och kan, i motsats till strejker, demonstrationer
och ockupationer på så sätt ofta undgå högteknologisk
övervakning och repression samt reformistiska ledares försök
att manipulera och kuppa kampen⁴⁵

Kunskap är makt

Det har visat sig vara dynamit att föra en enklare arbetsplats-dagbok.
I dagboken kan man dokumentera alltifrån löften från ledningen,
tjafs med chefer, konflikter och kampmetoder till statistik över arbetsskador,
produktivitet och vinst, anställningsförhållanden och så
vidare. På detta sätt kan man upptäcka mönster och lättare
komma underfund med arbetsköparnas strategier. Det är också
ett bra sätt för att skaffa sig väl underbyggda faktaargument
som behövs för att få med sig arbetskamrater och på ett
effektivt sätt kunna kritisera ledningen, vilket är förutsättningen
för att arbetsplatskampen ska bli framgångsrik i längden. Här
läggs också grunden för eventuella framtida flygblad, föredrag,
eller arbetsplatstidningar.

När ledningen kallar till personalmöten lägger de ofta fram ett
faktaunderbyggt resonemang och vi ställs för fullbordat faktum. Om
vi också har sett till att skaffa oss fakta så kan vi som kollektiv
ta initiativ till när saker och ting skall tas upp, utan att välja
någon enstaka företrädare eller representant, och göra
det helt utanför ”de ordnade formerna”, officiella möten
och reguljära kanaler. Man knallar helt enkelt in till chefen som grupp
och ställer gemensamt sina krav. Man uppmuntrar dialogen arbetarna emellan
och sätter själva upp spelreglerna, men vägrar ingå dialog
på ledningens villkor. Enighet och intiativ är nyckeln till framgång.

En annan möjlighet som denna kunskap visat sig kunna ge är till exempel
att kunna styra bort arbetsledare genom att envisas med att ställa obekväma
frågor när de inte är beredda. Om man står och snackar
med några arbetskamrater och vill vara i fred och en arbetsledare eller
förman dyker upp och snokar, så kan man göra ett tillfälligt
avbrott i diskussionen, för att istället klämma dem på
deras svaga punkter. Man kan till exempel fråga hur det går med
de där nya fläktarna som de lovade på personalmötet i september
förra året, och inte lämna några öppningar för
några andra diskussioner. Klarar de att slingra sig undan detta så
är det bara att vara obarmhärtig och pressa dem på ytterligare
andra känsliga saker och löften som inte är uppfyllda, eller
något annat som är svårt att försvara. Det brukar ofta
sluta med att de plötsligt får något viktigt att göra
och ser till att ”glida” därifrån. Vilket ju var precis
det man ville. Om detta beteende blir vanligt så kan det verkligen reta
gallfeber på cheferna.

6. Militanta arbetsplatsundersökningar

Arbetarklassen behöver bara betrakta sig själv för att
förstå kapitalet. Den behöver endast bekämpa sig själv
för att förstöra kapitalet. Den måste förstå
sig själv som politisk kraft. Och den måste negera sig som produktivkraft.

Mario Tronti, Kampen mot arbetet⁴⁶

I Italien i början av 60-talet initierade en grupp runt tidningen Quaderni
Rossi (Röda häften) en serie arbetsplatsundersökningar i syfte
att hitta fram till nya och fungerande perspektiv för arbetarkamp, anpassade
till en förändrad situation⁴⁷.
Arbetsplatsundersökningarna byggde
i sin tur på ett frågeformulär som Marx utvecklade för
den franska arbetarrörelsen⁴⁸,
och spelade en viktig roll för utvecklingen
av den så kallade operaismen (vilket på svenska betyder ungefär
arbetarism) ⁴⁹, som var en marxistisk
nytolkning som träffade rätt
i tiden. Denna teoribildning kallades på italienska operaismo. Utifrån
en ingående kännedom om den italienska arbetarklassens sammansättning
och kampformer så skapade operaismen en beredskap som kunde influera och
driva på den autonoma – i betydelsen utanför fackföreningarna
– arbetarkampen. Denna nådde en höjdpunkt den ”heta hösten”
1969 med en mängd vilda strejker, fabriksockupationer och sabotage.

Vad är det då som skiljer militanta undersökningar från
andra undersökningar? Militanta undersökningar genomförs av arbetare
som jobbar på den arbetsplats som är föremål för
undersökningen. Det handlar om ett försök att förena det
egna deltagandet i kampen med analysen av densamma. Vad som framförallt
ska undersökas är:

• Vilka kampformer praktiserar arbetarna?
• Vilka behov görs gällande i dessa kamper?
• Vilka skillnader finns mellan olika arbetare som förhindrar utvecklingen
  av gemensamma kampformer?

Föreställningen att arbetarkampen riktar sig mot arbetet som sådant
– och därmed direkt mot kapitalägarnas utsugning – är en grundbult
i konceptet militant undersökning. Arbetarna på ett företag
försöker på alla sätt undandra sig ledningens försök
att få dem att arbeta mer, snabbare, effektivare, noggrannare, ja överhuvudtaget
arbeta. Arbetarna lär sig så småningom att hitta luckor i produktions-
och arbetsorganisationen. För att motverka detta är företagsledningen
tvungen att med jämna mellanrum omorganisera produktionsprocessen och införa
nya uppdelningar och kategorier av arbetare.

En primär uppgift för en militant undersökning är att benämna
och analysera dessa splittringsförsök på ett tidigt stadium,
för att kunna organisera ett kollektivt motstånd mot kapitalets angrepp
innan detta blivit verklighet. Våra motstrategier kan vara att försöka
göra individuellt arbete till kollektivt och lära varandra olika arbetsmoment
för att kontrollera produktionen självständigt, istället
för att vara så styrda, kontrollerade och beroende av ledningen.

En enkel tumregel är att alla förändringar som inte vi själva
tagit initiativ till är ett angrepp mot oss. Detta innebär inte att
vi relexmässigt måste motsätta oss alla förändringar
som kommer uppifrån. Med lite fantasi och fräckhet så kan man
istället vrida vissa av deras vapen ur händerna på dem. Datorisering
kan vid första anblicken verka som en skärpning av deras kontroll
av oss, men har också visat sig vara en svag punkt där ett enkelt
litet sabotage kan vara mycket kännbart och lamslå hela produktionen.

Utifrån ett operaistiskt perspektiv är det inte den tekniska utvecklingen
som bestämmer hur arbetet ska organiseras. Istället är produktionens
organisering så gott som uteslutande resultatet av kampen och styrkeförhållandet
mellan klasserna.

Operaismen

Metoden med arbetsplatsundersökningar utvecklades alltså i Italien
på 1960-talet av de organisationer och tidningar som bildades kring konceptet
arbetarautonomi. Grunden till operaismo var att det i den italienska arbetarklassen
växte fram en stark och temperamentsfull autonom opposition mot det sossiga
kommunistpartiet PCI och de partidominerade fackföreningarna.⁵⁰ Nya självständiga
kamper tog form och fick allt större spridning utanför partiets och
fackföreningarnas kontroll. I de operaistiska tidningarna började
man studera upproren i de italienska fabrikerna och arbetarklassens historia
genom nya tillämpningar av flera av Marx mest framstående teorier
– Kapitalets tre band, men kanske framförallt förarbetet Grundrisse⁵¹.

Operaismen innebar att man bröt med synsättet att arbetarklassen är
ett passivt offer som enbart reagerar defensivt gentemot kapitalets härjningar.
Istället hävdade man att arbetarklassen i själva verket är
motorn i den kapitalistiska utvecklingen som är fullt kapabel att i förlängningen
krossa kapitalet genom sin förmåga att initiera kamp och på
så sätt tvinga kapitalet till att ständigt omorganisera och
omforma sig.

Operaisterna utförde två typer av undersökningar, samtida och
historiska.⁵² När det gäller den historiska forskningen av arbetarklassens
internationella kamper så studerar bland andra Mario Tronti och Sergio
Bologna arbetarklassens organisationshistoria och hur kamperna utvecklats mot
den kapitalistiska planeringen i Europa och USA.⁵³ Denna historieforskning sprider
sig även till Västtyskland där Gisela Bock och Karl-Heinz Roth
ger ut undersökningar om ”den andra arbetarrörelsens” oförsonliga
strider vid sidan om de traditionella partierna och fackföreningarna i
USA respektive Tyskland.⁵⁴

Alquati

Banbrytande för de samtida studierna av arbetarkamp var de undersökningar
på Fiats bilfabriker och Olivettis verkstadsindustrier som sociologen
Romano Alquati publicerade i Quaderni Rossi.⁵⁵ Undersökningarna utfördes
i form av ”conricerca”, sam-undersökningar, som utfördes
kollektivt och med tiden allt mer självorganiserat av militanta arbetare
inifrån själva arbetsplatserna i motsats till de traditionella akademiska
sociologernas utifrån-perspektiv. Undersökningarna bedrevs med ett
genuint underifrån-perspektiv som basarbete i den verkliga, materiella
arbetarrörelsen.

Syftet med undersökningarna var att kommunicera ett sammanhang för
att vidga vyerna och verka mot den politiska atomiseringen av proletariatet.
Den isolerade kampen som inte utmanar den kapitalistiska arbetsdelningen är
”blind”, och måste övervinnas kollektivt för att kunna
göra slut på utsugningen. Arbetarklassen är ju en nödvändig
del av kapitalismen, men arbetsköparna måste hela tiden försöka
absorbera dess kamp och göra den till en funktionell mekanism för
de kapitalistiska intressena. Det klassiska exemplet är keynesianismen
som var ett försök att ta udden av revolutionshotet genom införlivande
av arbetarklassens lönekrav med stegrande konsumtion och därmed möjligheter
för ökad produktivitet. Även om arbetarkampen förs allt
hårdare, så kan den alltså inte hota systemet så länge
den förblir ”blind”, utan analys. Tanken är att undersökningarna
ska kunna vara en katalysator för att övervinna arbetarkampens begränsade,
inskränkta och splittrade – helt enkelt inomkapitalistiska – karaktär.
Kunskap möjliggör politisk handling. Revolutionärers uppgift
handlar därför om att övervinna splittringen mellan analys och
politisk aktion.

Ny klassammansättning i samhällsfabriken

Alquati visade att trycket från den spontana baskampen tvingar kapitalismen
till en ny strukturell organisationsfas. Kampen mot den kapitalistiska nyorganiseringen
i början av 60-talet var till en början spontan men formades så
småningom till en ny politisk sammansättning av arbetarklassen som
utvecklade nya förutsättningslösa kampmetoder med nytt innehåll.
Drivande var organisatoriska kärnor av unga arbetare utanför facket
som misstrodde de traditionella arbetarorganisationerna med deras torftiga polemik
som beslöjade den kapitalistiska nyorganiseringen och inte erbjöd
något annat än en karriär. De såg klarsynt på hur
de officiella arbetarpartierna mystifierade arbetsköparväldet med
en förment borgerlig objektivitet i sin strävan att få administrera
systemet, vilket objektivt hjälpte till att legitimera kapitalismens allenarådande
makt. De unga arbetarna förkastade den falska opposition som de traditionella
organisationerna med en medlande uppgift hade tagit på sig, i form av
en ”demokratisk” regering som förespråkade samförstånd.
De nya kamperna överkom istället de äldre arbetarnas passivitet
och utvecklades kvalitativt mot ett allt mer politiserat innehåll som
skapade enhet underifrån genom kamp.

De institutionaliserade arbetarpartierna PCI och PSI uppfattade på denna
tid teknologin som ett neutralt och objektivt styre som framskrider och ständigt
förbättrar produktionen. För dem var teknik utveckling och ingenting
annat. Fackets specifika funktion framträdde som en förhandlingspart
för inomkapitalistiska konflikter, medan man underlät att ifrågasätta
företagsutvecklingen, makroekonomiska frågor som levnadsstandard,
stegringen av konsumtionspriser och hela den kapitalistiska utvecklingen/planen,
som man i själva verket garanterade förutsättningarna för.
Här utgick Alquati från den operaistiska uppfattningen att fabriken
inte längre är något avgränsat utrymme, utan att kapitalistisk
produktion och reproduktion pågår i hela den samhället. ”Samhället
är en fabrik” som Mario Tronti uttryckte det. Att samhället är
fabriken innebär alltså att hela livet, hela samhället har underkastats
kapitalet och organiserats som en fabrik. En arbetare är inte bara viktig
för kapitalet som arbetare utan även exempelvis som en konsument.
Skillnaden mellan arbete och fritid börjar försvinna, kapitalet försöker
få alla sektorer och sfärer att bli produktiva. Arbetslösa är
produktiva för kapitalet om de konkurrerar om jobben på arbetsmarknaden
så att lönerna sänks, studenterna blir produktiva om de skaffar
sig rätt utbildning, hemmafruarna är produktiva om de reproducerar
arbetskraften etc. Allting underkastas kapitalet. Detta påverkar även
fackföreningarna och andra arbetarorganisationer som blir en del av systemet
och finns till för att bevara proletariatet som en del av kapitalet, som
variabelt kapital. Att kapitalet lägger hela den mänskliga tillvaron
under sig betyder också att klasskampen utkämpas överallt.

Verklig socialistisk förståelse hos arbetarna ställer frågan
om hela samhällsmakten på dagordningen. Målsättningen
med en arbetsplatsundersökning måste enligt Alquati vara att den
ska få så stor allmängiltig betydelse som möjligt, mot
arbetarnas isolering och varje möjlighet för kapitalisten att mystifiera
arbetsförhållandena.

Undersökningens inledningsskede

I Olivetti-undersökningens inledningsskede startade Alquati och ett tiotal
arbetarmilitanter med att få igång och försöka sprida
en diskussion på ett minimumstadie för att skaffa sig en bättre
problemförståelse, för att efter hand fördjupa sig i problemen,
göra kritiska jämförelser och utbyta berikande erfarenheter.
Det första målet var att bryta med den tunga slöja som de officiella
myterna och klichéerna utgjorde, och som innebar att arbetarna accepterade
sin isolerade och vanmäktiga position. Ett gemensamt koncept, en riktning,
utvecklade sig i diskussionerna som syftade till självständig organisering
och i förlängningen utsugningens upphävande. Genom mer än
100 samtal lyckades man med det första målet, att söka upp och
få unga oorganiserade arbetare att bli delaktiga. Samtidigt som diskussionerna
utvidgades som en oljefläck på vatten så fördjupades och
stimulerades de ytterligare genom alla de jäsande vardagskamper bland de
unga arbetarna i fabriken.

De undersökningar som presenterades i Quaderni Rossi lyckades tyvärr
aldrig riktigt komma över den klyfta som fanns mellan vänsterns intellektuella
och arbetarklassen. Initiativet till undersökningarna togs inte av arbetarna
själva, utan från akademiskt håll, även om syftet var
en ”sam-undersökning” där arbetarna själva var delaktiga.
Även de som på senare tid tagit upp Quaderni Rossis koncept verkar
ofta ha svårt att bryta med detta perspektiv. Ett exempel på detta
är Antonio Conti som utifrån Alquatis undersökningar urskiljer
tre faser i genomförandet av ett sådant utifrån-initiativ,
och hur det i sin tur skulle kunna utvecklas till en proletärt förankrad
själv-undersökning⁵⁶:

1) Att föreslå en proletär undersökning. Förslaget
har syftet att komma över misstänksamhet och ingjuta en övertygelse
hos proletärerna i fråga om den faktiska styrkan i undersökningen.
2) Den preliminära fasen, vilket inbegriper att göra bakgrundsefterforskning
och skapa en kommunikationsstrategi, en strategi som genererar genuina frågor,
kritik av arbetsförhållandena och som cirkulerar olika typer av erfarenheter.
3) Den utförande fasen, vilket innebär att arbetarna själva genomför
undersökningen, vilken är förankrad i fabriksorganisationen och
i de kamper som där uppstår.

Frågeformulär

Quaderni Rossi anknöt alltså till det frågeformulär som
Marx hade utformat för den franska arbetarrörelsen. Syftet med frågeställningarna
är inte i första hand att samla in information på hög,
utan att stimulera till politiska diskussioner och kritik av de kapitalistiska
förhållandena på arbetsplatser och i arbetarnas organisationer.
Helt enkelt att stödja och sprida den muntliga traditionen inom arbetarklassen.
Därför bör frågorna vara formulerade så att de kan
utgöra ett tankeväckande diskussionsunderlag för att undersöka
sin egen arbetsplats, politisera den rådande ordningen och lyfta fram
arbetarkollektivets självaktivitet och dolda kampformer. En fråga
kan till exempel lyda: ”Händer det att ni säger en sak till chefen,
men gör en annan?”. Syftet är att utifrån sin egen situation
kontinuerligt hitta möjligheter att driva på och utveckla kamper
och komma över uppdelningar arbetarna emellan. Kapitalet är beroende
av arbetarnas produktiva samverkan, arbetets organisering och arbetarnas politiska
splittring. Arbetarnas egna organisering däremot handlar om en solidarisk
subversiv samverkan, som vid en viss nivå av kamp övervinner den
rådande tekniska klassammansättningen med en politisk nysammansättning
som i sin tur tvingar kapitalet att omstrukturera arbetets organisering. Detta
klasskampsmönster gäller både samhällsutvecklingen i stort,
men även den enskilda firman och avdelningen.

Teknologi och klasskamp

Maskineriet verkar dock inte endast som övermäktig konkurrent,
ständigt på språng för att göra lönearbetaren
överflödig. Det utnyttjas av kapitalet både agitatoriskt och
avsiktligt som en mot arbetarna fientlig makt. Det blir det starkaste vapnet
(›Kriegsmittel›), när det gäller att slå ner arbetaroroligheter,
strejker osv, som är riktade mot kapitalets envåldsmakt. Enligt Gaskell
var just ångmaskinen en ›människokraftens› fiende, dom
gjorde det möjligt för kapitalisten att slå ner arbetarnas ökande
krav, vilka hotade att driva det nystartade fabrikssystemet till en kris. Man
kunde skriva en hel historik över de uppfinningar som gjordes efter 1830
och som endast hade till uppgift att tjäna som kapitalets vapen mot arbetarnas
revolter.

Karl Marx, Kapitalet

De automatiska maskinernas roll i omvandlingen av produktionsarbetet diskuterades
redan utförligt av Marx i det klassiska 13:e kapitlet (som också
är det längsta) i det första bandet av Kapitalet. Men diskussionen
om automatiserat arbete tog inte fart i breda kretsar förrän efter
andra världskriget.⁵⁷ Automationen betraktades länge som det moderna
samhällets inre logik som gradvis skulle prägla allt fler sektorer
av mänskligt arbete. Den teknologiska ödestron, determinismen, var
utbredd. Den teknologiska utvecklingen sågs som en klassneutral och objektiv
historisk process med inneboende utvecklingslagar och en färdigutstakad
riktning som automatiskt fick vissa logiska sociala följder.

På 70-talet började många inflytelserika skribenter ifrågasätta
den teknologiska ödestron och genom att återknyta till Marx analysera
vad som utmärker just kapitalistiskt präglad teknik.⁵⁸ Jämfört
med teknikdeterminismen var dessa teorier ett viktigt uppvaknande, men tenderade
istället till att hamna i ett slags kapitallogiskt dike där kapitalets
kontrollbehov blev det ensidigt bestämmande perspektivet. Visserligen var
man (i olika hög grad) inte helt blind för arbetarklassens kamp mot
teknologins sociala effekter, att teknologin är ett resultat av kapitalets
medvetna intentioner som modereras av arbetarklassens kamp. Men det som bestämde
den teknologiska utvecklingen var till syvende och sist fortfarande ett enväldigt
kapital. Dialektiken med arbetarklassens perspektiv i klasskampen saknades i
mångt och mycket, vilket i sin tur oundvikligen leder till en abstrakt
och ganska oanvändbar förståelse av klasskampen.

Teknologi och klassammansättning

Även vi har arbetat med ett koncept som sätter kapitalistisk
utveckling främst, och arbetarnas i andra hand. Detta är ett misstag.
Nu måste vi ställa problemet på sitt huvud ... och börja
om från början igen: och början är arbetarklassens klasskamp.

Mario Tronti, Lenin in England⁵⁹

Redan på 60-talet hade operaisterna i Italien utmanat teknikdeterminismen,
men istället för en slagsida åt kapitalperspektivet lade man
snarare betoningen på det mer användbara arbetarklassperspektivet.
De första stegen i denna teoribildning togs i Quaderni Rossi från
Turin, vars första nummer kom ut 1961. Initiativtagaren och chefredaktören
för Quaderni Rossi var Raniero Panzieri.⁶⁰ Han hade sin bakgrund i det
socialdemokratiska partiet PSI:s centralkommitté i Rom, men blev utesluten
då han bröt med hela den klassamarbetsstrategi som PSI, PCI och fackföreningarna
stod för. För att teoretiskt underbygga sin brytning återvände
han till Marx teorier och översatte på egen hand Kapitalets andra
band till italienska. Innan Panzieri avled plötsligt och oväntat 1964
så hade han i Quaderni Rossi hunnit publicera två banbrytande artiklar
om teknologins roll i klasskampen som fick enormt stor betydelse för den
fortsatta autonoma marxistiska teoribildningen – ”The Capitalist Use of
Machinery: Marx Versus the Objectivists” och ”Surplus Value and Planning:
Notes on the Reading of Capital”.

I sina studier återupptäckte Panzieri de tidigare marxistiska teorier
(av diverse ”kritiska” teoretiker, ex-trotskisterna Johnson-Forest-fraktionen
i USA och Socialisme ou Barbarie i Frankrike) som visat på att arbetsorganisationen
utgör en kapitalistisk plan med syfte att splittra och kontrollera arbetarklassen.
Johnson-Forest-fraktionen och Socialisme ou Barbarie hade på 50-talet
gått bortom den ”kritiska teorin” genom att också lyfta
fram arbetarklassens autonoma kamp mot sådan dominans⁶¹, men Panzieri gick ännu längre i sin analys. Han formulerade kapitalets teknologiska
utveckling som ett kapitalistiskt svar på arbetarklassens kamp genom allt
högre grad av planering. I ”Surplus Value and Planning: Notes on the
Reading of Capital” presenterar Panzieri en analys av hur arbetarklassens
autonoma kamp övervinner kapitalets uppdelningar av klassen och tvingar
kapitalet att omorganisera produktionen och utvidga sin planering till högre
nivåer.

Panzieri inordnar kapitalets planeringsfas på 30-talet i ett generellt
teoretiskt ramverk för en dynamisk klasskampsanalys av de kapitalistiska
teknologiska revolutionerna och arbetarnas organisering. Hans upptäckt
blir att den enda beståndsdelen av kapitalet som inte är möjlig
att planera är arbetarklassen. Panzieris införande av arbetarklassens
autonomi i teorin om den kapitalistiska utvecklingen innebar ett nytt sätt
att analysera hur den kapitalistiska arbetsdelningens mönster framträder
i klasskampen. Arbetsdelningen är inte bara ett ensidigt hierarkiskt maktförhållande
för att försvaga arbetarklassen politiskt – en speciell teknisk sammansättning
– utan innebär också att arbetarklassen kämpar mot kapitalets
användning av teknologi, mot den rådande arbetsdelningen, för
en ny politisk sammansättning av maktrelationerna som svarar mot det egna
klassintresset. Detta medför långtgående konsekvenser för
hur man uppfattar både kapitalets natur och hur man besvarar frågan
om arbetarklassens organisering.

Om autonoma arbetarkamper tvingar fram reorganisering och förändring
av kapitalet som gör att det utvecklas, så kan inte kapitalet vara
någon utomstående kraft oberoende av arbetarklassen. Kapitalet måste
vara själva klassrelationen. Detta fick Mario Tronti, en annan framträdande
skribent i Quaderni Rossi, och senare i Classe Operaia (Arbetarklass), att på
nytt betona Marx’ teoretiska uppdelning mellan arbetskraft och arbetarklass.⁶²
Med andra ord så försöker kapitalet inordna arbetarklassen inom
sig som ingenting annat än varan arbetskraft, medan arbetarklassen bara
kan upprätta sig själv som ”klass-för-sig” genom kamper
som bryter kapitalets ackumulationsprocess.

Kapitalets organiska sammansättning

Om politik för oss är arbetarklassens kamp som språngvis
utvecklas mot en allt högre nivå, och historien är kapitalet
som utifrån denna uppdaterar sina teknologiska och produktiva strukturer,
dess arbetsorganisation, dess kontroll och manipulativa sociala instrument ...
då förekommer politiken alltid historien... Vi startar inte med klassen:
vi kommer till den. Eller rättare sagt, vi uppnår en ny klassammansättning.
Vi börjar med kamp.

Mario Tronti, Workers and Capital

Arbetsdelningen har alltid varit avgörande för relationerna mellan
olika yrkesgrupper och mellan enskilda arbetare i en viss industri, vilket som
vi sett spelar stor roll för graden av mobilisering och vilka kampformer
som blir gångbara. I det moderna kapitalistiska systemet är arbetarklassen
reellt underordnad. Arbetsköparna använder sig av rätten att
leda och fördela arbetet genom teknologin – mekanisering och automatisering
– som ett instrument att reglera arbetsdelningen. Syftet är att ta kontroll
över arbetsprocessen och befästa sin despotiska maktposition över
arbetarklassen. De rent ekonomiska faktorerna har nämligen arbetsköparna
mindre möjlighet att påverka. Teknologin syftar alltså inte
enbart till att öka profiten, utan den har även en viktig funktion
att motverka arbetarnas möjligheter till motstånd.

När kapitalackumulationens tillväxttakt inte längre motsvarar
arbetsköparnas förväntningar så reagerar de genom att försöka
intensifiera arbetet, en relativ mervärdesstrategi, eftersom de inte längre
kan utöka arbetsdagens absolut längd. Det innebär att de i än
högre grad försöker kontrollera arbetsprocessen med målsättningen
att utvinna ytterligare mervärde utan motsvarande höjning av insatsen.
De omstrukturerar med andra ord arbetsorganisationen. Det sker i form av kapitalets
ökade organiska sammansättning, det vill säga andelen konstant
kapital (maskiner och arbetsredskap) utökas till en högre grad än
andelen variabelt kapital (löner). Det konstanta kapitalet är dött
ackumulerat arbete (i motsats till det levande arbetet – arbetarklassen), det
är ting som saknar vilja och som därför, till skillnad från
arbetarklassen, oinskränkt går att kontrollera, planera och bestämma
över (såvida man har tillräckliga resurser).

Omstruktureringen av arbetsordningen kan som i avsnitt 4 till exempel ta sig
uttryck i strategiskt (punktvis) införande av ny teknologi – automation
– i syfte att öka den oavlönade delen av arbetsdagen genom intensifiering
av arbetet. Det kan också handla om att strategiskt i produktionskedjan
utnyttja olika kategorier av arbetare, löneskillnader eller skilda anställningsformer
för att få arbetarna att driva på varandra. På samma
gång är omstruktureringen en attack på vår sammanhållning,
kunskap, kontroll och autonomi – med andra ord på vårt sätt
att organisera arbetet och kampen mot det. I praktiken innebär det en taylorisering:
ökad arbetsdelning/hierarkisering, uppskruvad arbetstakt, förtätade
arbetsmoment och metoder för ledningens ökade insyn, överblick
och formalisering av arbetsrutinerna. I sin allra mest utpräglade form
är detta löpande-bandet-produktion, ett sätt att organisera produktionen
som genom arbetarklassens kamper hamnade i kris för 30 år sedan och
ersattes av toyotisering med självstyrda grupper för egenrationalisering
och egenkontroll⁶³. Sedan dess har arbetsköparnas strategier pendlat mellan
Taylors detaljstyrning och Toyotas målstyrning. Deras omstruktureringar
och rationaliseringar kan utan tvekan motarbetas med kampstrategier som kan
få både Taylor och Toyota att slå i backen. Det är upp
till oss att vidareutveckla dem.

december 2002
författaren är medlem i Kämpa tillsammans!

Bilaga I: Frågeformulär för undersökning
av arbetsplatsen – för att hitta möjligheter till kamp

Arbetsorganisation och samverkan

1. Vilka uppdelningar finns mellan arbetarna som förhindrar gemensam kamp?
(arbetsdelning, löneskillnader, anställningsformer, diskriminering,
informella hierarkier, inflytelserika personer med samförståndsinställning
/ karriärister)

2. Hur skulle uppdelningarna kunna övervinnas för en ökad solidaritet
och kollektiv anda, som minskar ert beroende av ledningen, deras insyn och kontroll?
(göra individuella arbetsuppgifter till kollektiva, prata öppet om
löner, ställa krav på jämlikhet, fast anställda som
driver tillfälligas krav, stärka sammanhållningen och kollektivets
positioner gentemot arbetsköparna, motarbeta rövslickeri)

Avmystifiering

3. Vilka myter, föreställningar och uppfattningar finns hos de anställda
som gör att de accepterar sin situation och inte i högre grad tar
strid för sina rättigheter?
(illusioner om företaget, förhoppningar på att LO:s dominans
eller politiker kan lösa era problem, synsättet att ens egen situation
är övergående / inte går att förändra, lojalitet
med arbetsköparen / arbetsmoral, individualiserade ”lösningar”,
fördomar från borgerlig media)

4. Hur kan dessa dimridåer skingras?
(lita på era egna erfarenheter, skaffa branschkunskap, sätta egen
dagordning och stämning, uppmuntra radikal kritik, utmana den dominerande
normen: arbetsfreden-avtalsrörelsen-samförståndet-arbetsmoralen,
odla ifrågasättande och olydnad mot spelreglerna, synliggöra
motsättningar och orättvisor)

Kampen om reallönen – kampområden

5. Inom vilka områden förs kamper, öppet eller dolt?
(arbetsprestation, arbetsuppgifter, arbetstempo, arbetstider / raster, arbetsmiljö
/ säkerhet, arbetsskador, antalet anställda, anställningsformer,
lönenivåer, löneförmåner / arbetshjälpmedel,
arbetsrätt, föreningsrätt, att ha kul på jobbet / göra
meningsfulla saker för sig själva på arbetstid)

6. Vilka kampområden skulle kunna utgöra offensiva delmål som
enar, radikaliserar eller flyttar fram arbetarkollektivets positioner (med tanke
på de kamper som förs och de otillfredsställda behov / det missnöje
som finns)? (se fråga 5)

7. Vilka kampmetoder – strategi – skulle ni kunna använda er av för
att driva igenom den förändring som krävs för att uppnå
ert delmål? Hur skulle ni kunna använda kampmetoderna – taktik –
för att uppnå största möjliga genomslag utan att blotta
er för motdrag från arbetsköparen?
(register, obstruktion, maskning, sabotage, arbetsnedläggelse, strejk,
blockad, ”gott arbete” eller ”tala öppet” för
kunder, opinionsbildning, press på lokalpolitiker)

Kommunikation

8. Med vilka metoder och genom vilka kanaler kan ni ta till er och kommunicera
erfarenheter inom branschen (lokalt och globalt) för att kampen ska spridas,
stärkas och leda vidare?
(Direkt / dubbelriktad kommunikation: diskussioner vid gemensamma arbetsmoment
eller raster, möten, arbetsplatsbesök, föredrag, frågeformulär,
intervjuer, kurser och demonstrationer.
Media / enkelriktad kommunikation: flygblad, tidningar, affischer, klistermärken,
pressmeddelanden, öppna brev, internet)

Framförhållning

9. Vilka rationaliseringar och omorganiseringar är det troligt att ledningen
kommer försöka genomdriva för att trycka tillbaka era positioner,
ta mer kontroll över arbetsprocessen och pressa ur er mer arbete utan motsvarande
höjning av ersättningen?
(automatisering / nya maskiner för arbetstempohöjning, uppstyckning
och formalisering av arbetsmoment, självstyrda samverkansgrupper för
egenkontroll/egenrationalisering, uppluckring av personalsammansättning
genom t ex inhyrd arbetskraft, uppsägningar, påförande av nya
arbetsuppgifter / kategorier av arbetare, privatisering / konkurrensutsättning)

10. Vilka åtgärder skulle ni kunna ta till för att i ett tidigt
skede identifiera angreppen så att ni kan använda den kunskapen för
att besvara och avvärja dem genom ett gemensamt motstånd?
(dokumentera ledningens åtgärder och föra egen statistik, motverka
att arbetarnas kunskap om arbetet och den informella arbetsorganisationen kommer
till ledningens kännedom, utöka arbetsprocessens luckor / flaskhalsar
där ni har initiativet / kontrollen, lägga hinder i vägen för
nyckelsituationer såsom t ex tidsstudier och pilotprojekt, bemöta
ledningens argument / lägesbeskrivning, mobilisera opinion mot uppknytning
av arbetarna till rationaliseringsprojekt i arbetsköparnas intresse)

Bilaga II: Att få tag på litteratur

Att få tag på litteratur om arbetarundersökningar och liknande
är inte alltid det lättaste. Riktigt intressanta texter är svåråtkomliga
och finns fortfarande inte översatta till svenska. Har man tur kan man
hitta texter på engelska, men ofta är det tyvärr tyska eller
till och med italienska som gäller. Den teoribildning som den operaistiska
strömningen står för verkar ha gått både den traditionella
vänstern och den etablerade akademiska arbetarforskningen i Sverige spårlöst
förbi.⁶⁴

Internet har ju blivit det viktigaste sökverktyget idag. Den bästa
sökmotorn är kanske [www.google.com], men [www.altavista.com] erbjuder
även en begränsad översättningstjänst. En del texter
finns direkt åtkomliga online, andra kan man beställa hem. Det går
att göra via arkiv som till exempel Texas Archives of Autonomist Marxism
[Länk], Svenska Antikvariatföreningen
[Länk] eller bibliotek [Länk, Länk].
Observera att det numera inte bara är studenter och forskare som kan skaffa
lånekort på de välsorterade universitets- och högskolebiblioteken.
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek [Länk] är
också välförsett med en hel del svårt material som går
att fjärrlåna via hemsidan och få levererade genom något
lokalt bibliotek.

Om man vill köpa nyare utländska böcker så kan man uppge
deras ISBN-nummer för att beställa hem dem till i stort sett vilken
bokhandel som helst. Men ofta är det billigare att beställa på
internet. De billigaste aktuella priserna kan jämföras på [Länk]
och [Länk]. Bokhandlar med specialinriktning som Syndikalistiskt Forum
i Göteborg [Länk], Jönköpings Bokcafé
[Länk] och Bokhandeln Info i Stockholm [Länk]
kan ofta vara värda att kolla in. Vänsterlokaler i största allmänhet
brukar dessutom delvis fungera som referensbibliotek/arkiv eller bokhandlare
där det ibland kan gå att fynda intressant äldre svensk litteratur
i antikvariska hyllor.

Ytterligare en möjlighet är att vända sig direkt till förlagen
eller utgivarna. Ett exempel är Arkiv förlag [Länk] som bland
annat distribuerar mycket marxistisk litteratur från till exempel Bo Cavefors
och Zenit. Det går även att beställa intressanta äldre
nummer av deras tidskrift Arkiv – för studier i arbetarrörelsens historia.
En artikelförteckning över de utgivna numren går att beställa
via e-mail.

Bilaga III: Utländsk litteratur om operaism och arbetar-undersökningar

Bibliografiska arkiv på internet

Red Notes Italian Archive (katalog över den stora samling som finns tillgänglig
i ett bibliotek i London) [Länk].

Texas Archives of Autonomist Marxism (kopior på materialet går att
köpa/beställa) [Länk].

Böcker på engelska

”The Labour Process and Class Strategies”, CSE Pamphlet #1 London:
Stage 1 1976.

”Working Class Autonomy and the Crisis” Red Notes & CSE, London
1979.

Harry Cleaver ”Reading Capital Politically” (introduktionen) 1979,
2000 [Länk].

Steve Wright ”Storming Heaven – Class composition and struggle in Italian
Autonomist Marxism”, Pluto Press 2002.

Böcker på tyska

”Spätkapitalismus und Klassenkampf – Eine Auswahl aus den ›Quaderni
Rossi›”, EVA 1972.

”Arbeiteruntersuchung und kapitalistische Organisation der Produktion”,
Trikont 1972.

”Romano Alquati, Klassenanalyse als Klassenkampf” av Wolfgang Rieland
i Thekla nr 5 & nr 6.

Wolfgang Rieland ”Autonomie und Organisation. Die Erneuerung der italienischen
Arbeiterbewegung”, Neue Kritik 1977.

Mario Tronti ”Arbeiter und Kapital”, Neue Kritik 1974, även
i Thekla nr 9.

Sergio Bologna / Massimo Cacciari ”Zusammensetzung der Arbeiterklasse
und Organisationsfrage”, Merve 1973.

Massimo Cacciari ”Qualifikation und Klassenbewutsein”, Neue Kritik
1970.

Bergmann/Janssen/Klein ”Autonomie im Arbeiterkampf, Beiträge zum
Kampf gegen die Fabrikgesellschaft”, Trikont/Association 1978.

Sergio Bologna ”Theorie ind Geschichte des Massenarbeiters in Italien”,
i 1999 nr 2/89, 1/90 & 2/90.

Primo Moroni & Nanni Balestrini ”Die goldene Horde”, Schwarze
Risse Verlag 1994.

Tyska tidningar och tidskrifter

Wir wollen alles!, Autonomie, Autonomie/Neue Folge, Thekla, Wildcat
Tyska texter på internet

Romano Alquati ”Organische Zusammensetzung des Kapitals und Arbeitskraft
bei OLIVETTI” från Thekla nr 5 (1985) [Länk].

Wildcat ”Arbeitskreis militante Untersuchung” från Thekla nr
8 (1987) [Länk].

Wildcat ”Renaissance des Operaismus? – Operaismus und Arbeiteruntersuchung”
från Wildcat nr 64 (1995) [Länk].

Böcker på italienska

Romano Alquati ”Sulla FIAT e Altri Scritti”, Feltrinelli 1975.

S Bologna, P Carpignano & A Negri ”Crisi e Organizzazione e Operaia”,
Feltrinelli 1974.

Danilo Montaldi ”Bisogna sognare, Scritti 1952-1975”, 1994.

Raniero Panzieri ”La Ripresa del Marxismo Leninismo in Italia”,
Sapere ed, 1973.

Raniero Panzieri ”Spontaneità e organizzazione, Gli anni dei ›Quaderni
Rossi›1959-1964.”(Stefano Merli) 1994.

Mario Tronti ”Operai e Capitale” Turin: Einaudi 1966, 1971.

Italienska tidningar och tidskrifter

Quaderni Rossi (1960-66), Classe Operaia (1964-67), Contropiano (1967-72), Primo
Maggio (1973-), Lavoro Zero (1975-), Quaderni del Territorio (1976-) med flera.

Litteratur som artikeln hänvisar till

Albers, Detlev / Goldschmidt, Werner / Oehlke, Paul ”Klassenkämpfe
in Westeuropa”, 1971.

Alquati, Romano ”Organische Zusammensetzung des Kapitals und Arbeitskraft
bei OLIVETTI” från Thekla nr 5 (1985) [Länk].

Anarkistisk tidskrift nr 8 (1992)”Två artiklar om Toyotismen – en
inledning”.

Andrae, Carl Göran ”Revolt eller reform – Sverige inför revolutionerna
i Europa 1917-1918”, Carlssons Bokförlag 1998.

Autonomie ”Antiimperialism för 90-talet”, utgiven av Alternativ
Stad i Miljöförbundets häftesserie Folk i rörelse [Länk].

Aufheben flera artiklar om socialdemokrati och Sovjetunionen [Länk].

Aufheben nr 10 (2002)”›Anti-capitalism› as ideology ...and
as movement?” [Länk].

Balestrini, Nanni ”Revolten i Torino”, Rabén & Sjögren
1972.

Bergman, Paavo ”Moderna lagarbeten”, Arkiv förlag 1995.

Bock, Gisela ”Die andere Arbeiterbewegung in den USA von 1905-1920”,
Trikont 1976.

Bologna, Sergio ”Class Composition and the Theory of the Party at the Origin
of the Workers Councils Movement” Telos #13 (1972). Även publicerad
i The Labour Process and Class Strategies. CSE Pamphlet #1 London: Stage 1 1976
[Länk]

Brand [Länk].

Braverman, Harry ”Arbete och monopolkapital. Arbetets degradering i det
tjugonde århundrandet”, Rabén & Sjögren 1977 (1974).

Brown J. A. C. ”Social Psychology of Industry”, Penguin 1954.

Cederqvist, Jane ”Arbetare i strejk. Studier rörande arbetarnas politiska
mobilisering under industrialismens genombrott. Stockholm 1850-1909”, Liber
förlag 1980.

Cleaver, Harry ”Reading Capital Politically” 1979, 2000 [Länk].

Collberg, Dan ”Hur SAC bildades”, Meddelande från Arbetarrörelsens
arkiv och bibliotek nr 14-15, (1980) Tema: Syndikalismen.

Conti, Antonio ”Metropolitan proletarian research. Research as a political
method” [Länk].

Dagens Nyheter 1999-05-25 ”Speditionsföretag: Hårdnande kamp
om transporter. Nationella postverk drabbas när de stora företagen
gör upp om den europeiska marknaden”.

Direkt Aktion [Länk].

Edquist, Charles ”Teknik, samhälle och energi”, Zenitserien 20,
Bo Cavefors bokförlag 1977.

Eriksson, Ulf ”Kampen mot arbetarna – och kampen mot arbetet” i Ord
& Bild nr 6-7/1978, också publicerad med titeln ”Revolten mot
arbetet – ›autonoma› teorier och praktiker” [Länk].

Flink, Ingvar ”Strejkbryteriet och arbetets frihet – En studie av svensk
arbetsmarknad fram till 1938”, Uppsala 1978.

Florén, Anders ”Klasskamp utan fackförening – om förindustriella
arbetskonflikter” i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia
nr 45 (1990).

Folkmakt [Länk].

Fore, Mark ”Strategier för industriell kamp”, Solidarity-pamflett
utgiven på svenska någon gång under 70-talet av AFIS (Anarkistiska
Federationen i Stockholm) som nr 3 i serien ”Revolutionära pamfletter”.

Glaberman, Martin ”Punching out”, 1952,1973.

HTF:s hemsida [Länk].

International Dockers’ Struggles in the Eighties: Workers of the World,
Tonight! [Länk].

Internationella Transportarbetarefederationen [Länk].

Israelsson, Torbjörn ”Medie- och reklambranschen, E-handel och logistik
i Sverige: var finns de framtida jobben?”, AMS Närservice 2000.

IWW-pamfletten ”A Worker’s Guide to Direct Action” [Länk].

James, C.L.R. (tillsammans med Raya Dunayevskaya och Grace Lee) ”State
Capitalism and World Revolution” Facing Reality 1950, 1986.

Johansson, Ingemar ”Strejken som vapen. Fackföreningar och strejker
i Norrköping 1870-1910”, Tiden Förlag 1982.

Jungen, Rune ”Vävarstad i uppror. Arbetarrörelsen i Borås
1880-1920”, Arkiv 1978.

Jungen, Rune ”Vävarstad i uppror: Spontan och organiserad arbetarrörelse
i Borås 1900-1902”, Arkiv för studier i arbetarrörelsens
historia nr 9-10.

Järhult, Ragnar ”Nu eller aldrig – En bok om ›den nya strejkrörelsen›”,
LiberFörlag 1982.

Kamunisti Kranti, ”Self Activity of Wage Workers – Towards a Critique of
Representation & Delegation” [Länk].

Karlbom, Rolf ”Hungerupplopp och strejker 1793-1867. En studie i den svenska
arbetarrörelsens uppkomst”, Gleerups 1967.

Kolinko ”Hotlines – Call Centre. Inquiry. Communism.”, 2002 [Länk].

Kornbluh, Joyce ”Syndikalism i USA: The Industrial Workers of the World”,
Anarkistisk tidskrift nr 8 (1992).

Korpi, Walter ”Unofficial Strikes in Sweden” i Journal of Industrial
Relations XIX, no 1 1981.

Kämpa Tillsammans ”Massmilitans i 1800-talets Sverige” i Folkmakt
nr 17 1998 [Länk].

Lauesen, Torkil ”At leve i fængsel – En survival guide til fanger”
[Länk]. Finns även utgiven på
svenska under titeln ”Att leva i fängelse”.

Lindström, Jesper ”Den autonoma rörelsen – en diskussion”
i Riff Raff nr 2 (2002).

Lucas, Erhard ”Zwei Formen von Radikalismus in der deutschen Arbeiterbewegung”,
Frankfurt am Main 1976.

Lundh, Christer En artikel som sammanfattar – eller rättare sagt opponerar
på Thörnqvists bok ”Arbetarna lämnar fabriken. Strejkrörelser
i Sverige under efterkrigstiden, deras bakgrund, förlopp och följder.”
finns i Arbetarhistoria nr 75-76 1995.

Lysgaard, Sverre ”Arbeiderkollektivet. En studie i de underordnedes sosiologi”,
Oslo-Bergen-Tromsö 1976.

Magnusson, Torfi ”Vad händer inom tunnelbanan?”, Motarbetaren
nr 3, juni 2002 [Länk].

Marcel-artikeln i detta nummer av Riff Raff.

Marx, Karl ”A Worker’s Inquiry”, La Revue Socialiste 20 April
1880. [Länk].

Marx, Karl ”Den heliga familjen”. På engelska [Länk].

Marx, Karl, ”Grundrisse. Foundation of the Critique of Political Economy
(Rough Draft)”, The Pelican Marx Library, Penguin Books 1973 [Länk].

Marx, Karl, ”Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin. Första boken.
Kapitalets produktionsprocess”, Bo Cavefors 1969 [Länk].

Medlingsinstitutets hemsida [Länk].

Mendner, Jürgen H ”Teknologisk utveckling i den kapitalistiska arbetsprocessen.
Om den reella subsumtionen av arbetet under kapitalismen”, Röda Bokförlaget/Kurasje
Forlag 1977 (1975).

Mikkelsen, Flemming ”Arbejdskonflikter i Skandinavien 1848-1980”,
Odense Universitetsforlag 1992.

Motarbetaren, socialistisk arbetsplatstidning [Länk].

Motkraft Nyhetsbrev (internet-baserat) som utgivits sedan 1997 [Länk].

Negri, Antonio ”Marx Beyond Marx: Lessons on the Grundrisse”, Bergin
and Garvey, 1984; New York: Autonomedia, London: Pluto, 1991. Orginalutgåvan
utkom på italienska 1979.

Nilsson, Ingemar ”Sabotage som industriell kamp” av i Anarkistisk
Tidskrift nr 8 (1992).

Noble, David ”Teknologi och klassmakt”, Arkiv förlag 1982.

Nyberg, Mikael ”Kapitalet.se”, Ordfront 2001.

Ohlsson, Åke ”Anpassning eller förnyelse, om arbetarrörelsen
och den tekniska utvecklingen under efterkrigstiden”, Liber förlag
1977.

Ord & Bild (om teknologi och klasskamp) nr 2-3 och 6-7 1978.

Panzieri, Raniero ”The Capitalist Use of Machinery: Marx Versus the Objectivists”.
Engelska översättningen i Slater. [Länk].
Ursprungligen publicerad i Quaderni Rossi #1 (1961).

Panzieri, Raniero ”Surplus Value and Planning: Notes on the Reading of
Capital”, på engelska i The Labour Process and Class Strategies.
CSE Pamphlet #1 London: Stage 1 1976. [Länk].
Ursprungligen publicerad i Quaderni Rossi #4 (1964).

Persson, Lennart K. ”Syndikalismen i Sverige 1903-1922”, Federativs
förlag 1975.

Red Notes Italian Archive i London [Länk].

Riff Raff nr 1 (2002).”Samma gamla kapitalism – en inledning” [Länk].

Romano, Paul & Stone, Ria (pseudonym för Raya Dunayevskaya) ”The
American Worker”, Facing Reality 1946.

Roth, Karl-Heinz ”Den ›anden› arbejderbevaegelse og den kapitalistiske
repressions udvikling fra 1880 til i dag”, GMT 1976 (på danska).
Den tyska orginalutgåvan: ”Die ›andere› Arbeiterbewegung
und die Entwicklung der kapitalistischen Repression von 1880 bis zur Gegenwart.
Ein Beitrag zum Neuverständnis der Klassengeschichte in Deutschland”,
Trikont 1974.

Rådsmakt nr 9-10 (1976) respektive nr 11 (1978) ”KAF, facket och den
självständiga organiseringen” i två delar. Del 1: [Länk].

Sassen, Saskia ”Tjänsteekonomin och den nya ojämlikheten”,
Fronesis nr 6-7 (2001) – temanumret om kapitalism.

Schiller, Bernt ”Storstrejken 1909 – förhistoria och orsaker”,
Akademiförlaget 1967.

Sjunnesson, Jan ”Från kommunikation till kommunism” i Socialistisk
Debatt nr 1 1998 [Länk].

Slater, Phil (red.) ”Outlines of a Critique of Technology”, Humanities
Press 1980.

Sprouse, Martin (ed.) ”Sabotage in the American Workplace”, Pressure
Drop Press 1992.

Stockholms Autonoma Marxister ”Ge upp aktivismen / Vi är inga kampanjnissar
– vägar för den utomparlamentariska vänstern att bli en politisk
kraft i samhället” pamflett utgiven våren 2001 [Länk
& Länk].

Stone, Katherine ”Klassmakt och arbetsdelning”, Arkiv förlag
1977 (1974).

Svenska Dagbladet 2000-06-02 ”Logistik – nu sexigare än det låter”.

Tidman, Yngve ”Spräng Amalthea! : arbete, facklig kamp och strejkbryteri
i nordvästeuropeiska hamnar 1870-1914”, Lund Univ. Press 1998.

Thörnqvist, Christer ”Arbetarna lämnar fabriken. Strejkrörelser
i Sverige under efterkrigstiden, deras bakgrund, förlopp och följder.”
Avhandlingar från Historiska institutionen i Göteborg, Göteborg
1994. En artikel som sammanfattar – eller rättare sagt opponerar på
– boken finns i Arbetarhistoria nr 75-76 1995, skriven av Christer Lundh.

Tronti, Mario ”Social Capital” Telos 17 (1973). Ursprungligen ”Il
Piano del Capitale” i Quaderni Rossi #3 (1963) [Länk].

Tronti, Mario ”Lenin in England” i ”Working Class Autonomy and
the Crisis” Red Notes & CSE, London 1979. Ursprungligen publicerad
i Classe Operaia #1 1964. [Länk].

Tronti, Mario ”Struggle against labor” ur Operai e Capitale, Turin
1966 [Länk].

Tronti, Mario ”Workers and Capital” Telos #14 (1972) Ursprungligen
efterordet till 1971 års upplaga av ”Operai e Capitale” [Länk].

van der Linden, Marcel ”Socialisme ou Barbarie: A French Revolutionary
Group (1945-65)”, Left History 5.1, 1997 [Länk].

Varg I Veum ”Det ansiktslösa motståndet”, Brand nr 4/2002
(33) [Länk].

Weller, Ken ”The Lordstown struggle and the real crisis in production”,
Solidarity 1973 [Länk].

Wildcat [Länk]

Wildcat ”Arbeitskreis militante Untersuchung” från Thekla nr
8 (1987) [Länk].

Wright, Steve ”Storming Heaven – Class composition and struggle in Italian
Autonomist Marxism”, Pluto Press 2002.

Zenit (om teknologi och klasskamp) nr 42-46, 48-50 (1975-1977).

Zenit ”Hamnarbetarstrejken i Göteborg november 1969”, småskriftsserie
nr 4 (1969).

Zenit ”LKAB-strejken”, nr 16 (1970).

Zinn, Howard ”Det amerikanska folkets historia”, Manifest 1999.

Åmark, Klas ”Arbete, arbetarrörelse, arbetarkultur – Skandinavisk
historisk forskning” i Arbetarhistoria nr 3-4 2002.

Östling, Brutus ”Den ›andra› arbetarrörelsen och
reformismens framväxt”, Federativs förlag 1980.

Noter

1. Det är mig veterligen framförallt Ulf I Eriksson, Jan Sjunnesson
och redaktionen för Anarkistisk tidskrift som förtjänstfullt
skrivit om militanta arbetarundersökningar för en svensk läsekrets.
Dock känner jag inte till någon som tidigare skrivit om hur de tillämpat
arbetarundersökningarna.

2. Den kanske mest omfattande dokumentsamlingen från Italien finns i Red
Notes Italian Archive i London. Mycket tyskspråkigt online-material och
litteraturtips finns på hemsidan Wildcat [Länk].

3. Se t ex Zenit ”Hamnarbetarstrejken i Göteborg november 1969”.

4. Om själva gruvarbetarstrejken se t ex Zenits ”LKAB-strejken”.
Om hamnarbetarstrejkerna, gruvarbetarstrejken och andra vilda strejker under
70-talet kan man läsa om i Ragnar Järhults ”Nu eller aldrig”.

5. Medlingsinstitutets hemsida [Länk].

6. Enligt S.O.S. Sveriges Officiella Statistik i Mikkelsen ”Arbejdskonflikter
i Skandinavien 1848-1980”.

7. Se Korpi ”Unofficial Strikes in Sweden”.

8. Se Weller ”The Lordstown struggle and the real crisis in production”.

9. Se Mendner ”Teknologisk utveckling i den kapitalistiska arbetsprocessen”.
Mendner verkar i sin tur ha tagit uppgifterna från Albers/Goldschmidt/Oehlke
”Klassenkämpfe in Westeuropa”.

10. Se Brown ”Social Psychology of Industry”.

11. Se t ex tidningar som den anarkistiska Brand, den (ung-)syndikalistiska Direkt
Aktion och den rådssocialistiska Folkmakt; samt internet-baserade Motkraft
Nyhetsbrev som utgivits sedan 1997.

12. En artikel med klassanalys som utgångspunkt i sin syn på proteströrelsen
mot kapitalets globalisering är Aufhebens ”›Anti-capitalism›
as ideology ... and as movement?”.

13. Se t ex Stockholms Autonoma Marxisters pamflett ”Ge upp aktivismen /
Vi är inga kampanjnissar” samt Lindström ”Den autonoma rörelsen
– en diskussion”.

14. Se Andrae ”Revolt eller reform – Sverige inför revolutionerna i
Europa 1917-1918”.

15. Se t ex Flink ”Strejkbryteriet och arbetets frihet – En studie av svensk
arbetsmarknad fram till 1938” och Tidman ”Spräng Amalthea! :
arbete, facklig kamp och strejkbryteri i nordvästeuropeiska hamnar 1870-1914”.

16. Se t ex Autonomies ”Antiimperialism för 90-talet”.

17. Se Florén ”Klasskamp utan fackförening – om förindustriella
arbetskonflikter”.

18. Se Karlbom ”Hungerupplopp och strejker 1793-1867”.

19. Om hantverksarbetarnas och de outbildade arbetarnas skilda kampformer, se
Östling ”Den ›andra› arbetarrörelsen och reformismens
framväxt”.

20. Se Persson ”Syndikalismen i Sverige 1903-1922”, Schiller ”Storstrejken
1909 – förhistoria och orsaker” samt Collberg ”Hur SAC bildades”.

21. Se Kämpa Tillsammans ”Massmilitans i 1800-talets Sverige”.
Artikeln bygger i sin tur till stor del på Karlbom ”Hungerupplopp
och strejker 1793-1867” samt Östling ”Den ›andra›
arbetarrörelsen och reformismens framväxt”.

22. Se Lauesen ”At leve i fængsel – En survival guide til fanger”.

23. Se Aufhebens artiklar om socialdemokrati och Sovjetunionen [Länk].

24. På svenska är det kanske främst vetenskapliga undersökningar
som belyser arbetarklassens mobilisering och olika arbetarskikts kampformer
på ett lokalt plan som kan vara intressanta i sammanhanget t ex Cederqvist
”Arbetare i strejk”. Se även Florén ”Klasskamp utan
fackförening – om förindustriella arbetskonflikter”; Karlbom
”Hungerupplopp och strejker 1793-1867”; Mikkelsen ”Arbejdskonflikter
i Skandinavien 1848-1980”; Thörnqvist ”Arbetarna lämnar
fabriken”.

25. Se t ex Bock ”Die andere Arbeiterbewegung in den USA von 1905-1920”;
Bologna ”Class Composition and the Theory of the Party at the Origin of
the Workers Councils Movement”; Kornbluh ”Syndikalism i USA: IWW”
och kapitel 13 i Zinn ”Det amerikanska folkets historia”. Om Bocks
analys av IWW, se Eriksson ”Kampen mot arbetarna – och kampen mot arbetet”.

26. Se t ex Wright ”Storming Heaven” samt stycket The Italian New Left
i introduktionen till Cleaver ”Reading Capital Politically”.

27. Lysgaard ”Arbeiderkollektivet. En studie i de underordnedes sosiologi”.

28. Östling ”Den ›andra› arbetarrörelsen och reformismens
framväxt”.

29. Lucas ”Zwei Formen von Radikalismus in der deutschen Arbeiterbewegung”.

30. Jungen ”Vävarstad i uppror” (finns både som bok och
en kortare artikel).

31. Se fotnot 12 i Sassen ”Tjänsteekonomin och den nya ojämlikheten”.

32. Arbetsförmedlingen har t ex bekostat truckförarutbildning i syfte
att bemöta bemanningsföretagens efterfrågan. Branschtidningen
Inköp & Logistik listade i slutet av år 2001 Sveriges 12 bästa
lägen för nyetablering av logistikföretag i följande ordning:
Göteborg, Helsingborg/Malmö, Norrköping/Linköping, Halmstad,
Arlanda/Uppsala, Eskilstuna/Strängnäs, Västerås, Jönköping/Nässjö,
Borås, Örebro, Gävle och Växjö.

33. Se t ex delen Den magra produktionen i Nyberg ”Kapitalet.se”.

34. Om arbetarautonomi i hamnarna, se ”International Dockers’ Struggles
in the Eighties: Workers of the World, Tonight!”.

35. Mer exempel på detta finns i Riff Raff nr 1 ”Samma gamla kapitalism
– en inledning”.

36. Analysen av den nya generationen logistikföretag och dess konsekvenser
för arbetsförhållandena baserar jag främst på information
från Internationella Transportarbetarefederationen [Länk].

37. Se Svenska Dagbladet ”Logistik – nu sexigare än det låter”.

38. Se Israelsson ”Medie- och reklambranschen, E-handel och logistik i Sverige:
var finns de framtida jobben?”.

39. Se Dagens Nyheter ”Speditionsföretag: Hårdnande kamp om transporter.
Nationella postverk drabbas när de stora företagen gör upp om
den europeiska marknaden” .

40. Se Magnusson ”Vad händer inom tunnelbanan?”.

41. Den tyska gruppen Kolinko publicerade 2002 den engelskspråkiga boken
”Hotlines” om en undersökning i callcenter-branschen. Fakta om
callcenter i Sverige finns i ”Samma gamla kapitalism – en inledning”
i Raff Raff nr 1 eller på HTF:s hemsida [Länk].

42. Andra texter om ansiktslöst motstånd och liknande kampformer,
se Att steka hamburgare i detta nummer av Riff Raff; Varg I Veum ”Det ansiktslösa
motståndet”; texter i den socialistiska arbetsplatstidningen Motarbetaren;
vissa bidrag i Sprouse ”Sabotage in the American Workplace” (texterna
i denna antologi är dock av mycket skiftande karaktär); Fore ”Strategier
för industriell kamp”; IWW-pamfletten ”A Worker’s Guide
to Direct Action”; Nilsson ”Sabotage som industriell kamp”.

43. Detta resonemang har jag tagit från tidskriften Rådsmakts artikelserie
”KAF, facket och den självständiga organiseringen”.

44. Även detta resonemang har jag tagit från tidskriften Rådsmakts
artikelserie ”KAF, facket och den självständiga organiseringen”.

45. Detta resonemang har jag tagit från ”Self Activity of Wage Workers
– Towards a Critique of Representation & Delegation” av den indiska
gruppen Kamunisti Kranti (som för övrigt var de som myntade begreppet
”ansiktslöst motstånd”).

46. Tronti ”Struggle against labor”.

47. Inledningen på detta avsnitt bygger till största delen på
Anarkistisk Tidskrift nr 8.

48. Marx ”A Workers’s Inquiry”.

49. Se stycket The Italian New Left i introduktionen till Cleaver ”Reading
Capital Politically”.

50. För en skönlitterär skildring av de dåtida autonoma
kamperna och upproren på FIAT-verken, se Balestrini ”Revolten i Torino”.

51. För texter som bygger på denna tradition se t ex Cleaver ”Reading
Capital Politically”, som är en läsning av första kapitlet
i Kapitalets första band, samt Negri ”Marx Beyond Marx”, som
är en läsning av Grundrisse.

52. För en historisk översikt över de militanta arbetsplatsundersökningarnas
framväxt, se Wright ”Storming Heaven”.

53. Se Bologna ”Class Composition and the Theory of the Party at the Origin
of the Workers Councils Movement” samt Tronti ”Workers and Capital”,
vilket ursprungligen var efterordet till 1971 års upplaga av ”Operai
e Capitale”. Observera att Tronti skrev detta efter att han hade återvänt
till det italienska kommunistpartiet. Även om det till stora delar är
en vettig historisk analysmetod utifrån ett arbetarklassperspektiv där
Tronti urskiljer olika klasskampsfaser som svarar mot en viss klassammansättning
så var hans syfte med texten att rättfärdiga PCI:s socialdemokratiska
program genom att upplyfta de amerikanska arbetarnas landvinningar på
30-talet till en modell för dåtida Italien.

54. Se Bock ”Die andere Arbeiterbewegung in den USA von 1905-1920”;
Roth ”Den ›anden› arbejderbevaegelse”. Om Bocks analys
av IWW, se Eriksson ”Kampen mot arbetarna – och kampen mot arbetet”.

55. Se Alquati ”Organische Zusammensetzung des Kapitals und Arbeitskraft
bei OLIVETTI”; Wildcat ”Arbeitskreis militante Untersuchung”;
Wright ”Storming Heaven”.

56. Se Conti ”Metropolitan proletarian research”.

57. Det inledande resonemanget här har jag tagit från Bergman ”Moderna
lagarbeten”.

58. Se Braverman ”Arbete och monopolkapital”; Edquist ”Teknik,
samhälle och energi”; Mendner ”Teknologisk utveckling i den kapitalistiska
arbetsprocessen”; Noble ”Teknologi och klassmakt”; Ohlsson ”Anpassning
eller förnyelse, om arbetarrörelsen och den tekniska utvecklingen
under efterkrigstiden”; Stone ”Klassmakt och arbetsdelning”.
Se även t ex den diskussion som fördes från mitten av 70-talet
och in på 80-talets början i tidskrifterna Zenit och Ord & Bild,
främst i de nummer som återfinns i litteraturförteckningen i
slutet av denna artikel.

59. Tronti ”Lenin in England”. För övrigt kanske titeln kan
verka förvirrande, eftersom artikeln varken handlar om klassisk leninistisk
förtruppspolitik eller om England som sådant. Det som Tronti i själva
verket gör är att analysera en ny fas av politisk klassautonomi som
ska ligga till grund för en ny revolutionär arbetarklass-organisation
utanför de traditionella organisationerna, temat för en ny arbetarklass-tidning.
Artikeln publicerades även i Operai e Capitale 1966 under det mer klargörande,
men kanske inte lika uppseendeväckande, namnet ”En ny typ av politiskt
experiment”.

60. De biografiska uppgifterna om Panzieri är tagna ur Slater ”Outlines
of a Critique of Technology”.

61. Exempel på Johnson-Forest-fraktionens skrifter om arbetarautonomi:
James ”State Capitalism and World Revolution”; Romano & Stone
”The American Worker”; Glaberman ”Punching out”. Om Socialisme
ou Barbarie: van der Linden ”Socialisme ou Barbarie: A French Revolutionary
Group (1945-65)”.

62. Tronti ”Social Capital”.

63. Se t ex Anarkistisk tidskrift ”Två artiklar om Toyotismen – en
inledning”.

64. Åmark ”Arbete, arbetarrörelse, arbetarkultur – Skandinavisk
historisk forskning”.